“Just tell a good story, leave the rest to the editor”

Ibland kan jag nästan få magont av att inse vilken oerhörd flora av blommiga uttryck och målande fraser många författare har att plocka från. Vilken enorm gryta av naturreferenser de slevar ur och vilken arsenal av ord de använder för att få oss läsare att kapitulera inför deras elegant svarvade meningar. Jag blir helt enkelt svimfärdig av konkurrensen.

Hur ska jag, som får jobba för att gräva upp en fyndigare naturliknelse än “darra som ett asplöv”, någonsin hävda mig? Måste jag gå i Linnés fotspår, plugga lyrik på hög nivå eller bli ordbokens största vän för att nå ut?

Det är vid sådana tillfällen det är bra med goda råd. Och rubriken på det här inlägget var ett sådant jag fick en gång. Och det är ett bra råd. Förhoppningsvis. Även om det knappast ska tolkas bokstavligen…

Hittar man sin egen stil och levererar en underhållande, intressant och medryckande berättelse är det helt ok om ingen av bokens karaktärer (jag vet, men “figur” är inte lika bra) under något tillfälle jämförs med en liljekonvalj.

Och att språklig elegans och framgång inte går hand i hand i hand sägs Dan Brown vara ett bra exempel på. Han är verkligen en överklassens, ursäkta uttrycket, ord och faktabajsare. I följande artikel diskuteras tjugo av Dan Browns “värsta” meningar. Nyttig läsning tycker jag. Av flera skäl. En del av exemplen bär tydliga spår av språkpolisens ingripande. Men sånt här får man banemej alltid själv skit för:

“…the sound of his aluminum crutches echoing in this reverberant space.”

Ljudet ekade i den ekande rummet. Typ.

Heja Dan. Du skänker oss andra hopp.

>> Dan Browns tjugo värsta

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•