Människohamn

Först ett förbehåll: Min skräckbokhylla ryms nog inuti en hobs kylskåp(med rätta kan man diskutera om matgladheten övervinner litenheten) en skoaffär för hober. Förutom en begränsat antal Stephen King böcker består den enkom av en större samling Dean R Koontz som jag i början av nittiotalet konsumerade som rabatterade McDonalds cheeseburgare. Av dessa är det bara Kings ”Stark” och ”Det” samt Koontzs ”Skymningsögon” och ”Watchers” som lämnade bestående intryck. (Otäckast i samlingen är dock Kings novellsamling ”Den förskräckliga apan” på grund av att den inkluderar både den nyligen filmatiserade ”Dimman” men också ”Flotten” som gjorde mig skeptisk till luftmadrasser flera år framöver.)

Med andra ord är jag varken en stor konsument av skräck, jag är inte uppdaterad på genren över huvud taget och jag har nog ingen fallenhet för att gilla skräck. Så det är med den bakgrunden jag satte mig och sträckläste ”Människohamn” på ett hotellrum i Wien.

Att Människohamn är en bra bok går inte att komma undan. Det tål att sägas direkt. Fann det förunderligt att den var så otroligt lättläst (sett till tiden den tog att läsa) trots att Lindkvist språk, när det isoleras i enstaka paragrafer, ibland känns både omständigt och ålderdomligt. Kanske är det en illusion som genereras av den stora portion ångest som genomsyrar nästan varenda rad av Människohamn. I vilket fall måste det vara en helt underbar gåva som författare att känna att man kan injicera sina skapelser med sådan tyngd utan att språket skulle få ”Brott och Straff” att framstå som en Kalletidning.

Jag letade länge efter rätt ord för att beskriva vad jag tycker bäst om med Människohamn. Inte förrän jag läste den här recensionen av boken på svd.se fann jag det.

Gehör. Han tycks ha ett sjukt gehör för miljöer. Nu har jag förstås läst på till den grad att jag har förstått att Lindkvist och skärgården är gamla bekanta, men gehöret imponerar ändå. Som en som själv har ruttet gehör för miljöer blir jag gråtfärdig av avundsjuka.

Bokens skådeplats, skärgårdsön Domarö, blir så levande i Lindkvists händer att en filmatisering är helt onödig. Jag kommer på mig själv flera gånger med att se boken istället för att läsa den. Ön självt, bebyggelsen på den, människorna, växtligheten, fyren och havet som spelar lite av en huvudroll växer fram och bosätter sig på min fantasis kanvas. Två tummar upp som Siskel och Ebert skulle ha sagt om inte Siskel vore död. Eller eventuellt om han bott på Domarö. För där tar döden speciella former…

En av styrkorna, men också svagheterna, med Människohamn för mig är att den är otydlig. Miljön är knivskarp. Rollfigurerna är tydligt utmejslade (om än lite i onödan ibland). Boven i dramat är på plats i allra högsta grad. Stämningen är utstakad. Men när väl regissör Lindkvist skriker ”action” är det som om ingen riktigt läst slutet på manuset. Så för att vara säker på att ingen eventuell riktning som Lindkvist skulle kunna tänka sig att styra sin skuta missas, så kartlägger man och spelar upp alla möjligheter. Det gör att man som läsare aldrig riktigt kan ana vart åt det lutar, men det gör det också omöjligt att knyta ihop säcken.

I boken tas man ofta med på guidade turer genom Domarös historia som spelar en avgörande roll för varför ön är en  sådan kuslig, mystisk plats. Det etableras nått så in i helvete. Halva boken är ett enda långt etablerande av förutsättningar och sammanhang som i en del fall egentligen inte spelar någon större roll för utfallet.

Om än inte det bästa men kanske tydligaste exemplet jag kan komma på är farfar Simon som är en av bokens primära berättarperspektiv men som när bajset på allvar träffar fläkten redan har checkat ut. Eller checkat in om man vill var lite lurig (och förvirra så att det jag just skrev inte fungerar som en spoiler).

Människohamn känns också otydlig med vad den vill förmedla. Jag har för lite erfarenhet som litteraturanalytiker för att ens ge mig på att hävda vad jag tror Lindkvist vill säga med boken men en bra bit in börjar jag misstänka att han försöker säga något ganska obehagligt. Något obehagligt men också intressant och tänkvärt om barn och föräldrarelationer  och hur verkligheten så enkelt kan förvanskas av kärlek, sorg och ångest. Men dessa tankar överger han i slutet. Synd.

Är det skrämmande då? Ja. Jag tycker det. Det otäcka läcker ut ur varje dåligt spikad bräda i huvudpersonens Anders stuga. Den driver sakta in med varje liten våg som det djupa havet maler ner Domarös klippor och de boendes psyken med. Den gör sig ständigt påmind genom Domarös mystiska historia. Den kommer dock inte levererad på flakmoppe som Lindkvist gärna vill.
Där blir det pyspunka före mig. Samma gäller slutet där det känns som om Lindkvist tagit den noga utmätta kartan av möjliga sluthamnar som han kan välja att lägga ankare i, skrynklat ihop den, lagt gasen i botten och kört på måfå.

Ankare ja, det är onekligen värt att nämna. För när jag menar att slutet är sådär så menar jag inte slutet av boken. För i den efterföljande epilogen (om den kan kallas så) berör Lindkvist själv en intressant lösning på den alltid kniviga logiken som råder när skräcken förr eller senare måste kliva ut ur dunklet, ta form och förklaras. Hade han hakat på den idén tidigare och tydligare hade jag nog skrämts hela vägen in i Människohamn.

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•