The Starry Rift: Tales of New Tomorrows

Egentligen känner jag mig som en ganska olämplig recensent av novellsamlingar. Dels för att jag har läst för få noveller över lag, dels för att jag tenderar att ha ruskigt högt ställda förväntningar på dem.

Jag blir dock allt mer fascinerad och intresserad av novellen som format, så därför gör jag ett försök i alla fall.

För ”The Starry Rift: Tales of New Tomorrows”, en Aurealis Award vinnare för bästa antologi, har Jonathan Strahan lyckats engagera en imponerande samling nutida ikoner som till exempel Stephen Baxter, Cory Doctorow, Neil Gaiman och Alistair Reynolds.

Inspirerad av scifi:ns guldera på trettio, fyrtio och femtiotalet, har Strahan bett inte mindre än sexton framstående författare ge sin syn på framtiden. Och även om en hel del av novellerna bär spår av att vara något man plockar upp ur byrålådan och dammar av när en enträgen redaktör ringer och tjatar, så levererar antologin en härlig mix av mestadels ganska jordnära blickar in i framtiden.

Överlag känns novellerna rappa. Strahan har lyckats klämma in sexton noveller på fem hundra sidor och det är sällan någon av novellerna känns så därför självändamålsaktigt utdragna att man blir rastlös.

För mig som aldrig varit en storkonsument av scifi innebar antologin ett mycket glatt första möte med en hel drös författare.

Tricia Sullivan levererar i ”Post-Ironic Stress Syndrome” inte bara en historia helt i min smak, men hennes kvicka dialog och lite uppnosiga stil fick mig verkligen att dra på smilbanden. Både som läsare och som humorskribent.

I ”Ass-hat Magic Spider” levererar Scott Westerfeld kanske antologins till helhet tajtaste och mest rörande story med en befriande tydlighet som verkligen greppade tag i mig. Vikten av att ha rätt vikt har aldrig varit så tydlig om man säger så. Okomplicerat men effektivt berättat.

Margo Lanagan, som jag aldrig hört talas om, tar sig an konceptet valfångst på ett ganska otäckt sätt.

Slutligen vill jag även nämna Garth Nix som i ”Infestation” uppgraderar vampyrmyten på ett sätt som känns så fräscht att det hade förtjänat mer utrymme än bara en novell.

De för mig mer kända ansiktena är faktiskt de som generellt levererar det mest ointressanta materialet.

Alistair Reynolds novell är förstås förlagd i Revelation Space och naturligtvis bullrar det en ramjet någonstans. Tryggt så det förslår. Men inte så värst bra om man ska vara ärlig.

Samma gäller Stephen Baxter som nog tycker idén i ”Repair Kit” är betydligt bättre än vad jag tycker. För har inte precis bemödat sig att väva in den i en gripande historia. En vattenpöl har mer djup än den historien.

Cory Doctorow lyckas heller inte engagera riktigt med ”Anda’s Game” även den novellen är ett utmärkt exempel på hur man kan skriva solid scifi genom att ta ett existerande samhällsproblem och extrapolera det på en nära framtida miljö. Något även Greg Egan ger sig på i “Lost Continent” genom att belysa flyktingfrågan med en futuristisk lampa.

Neil Gaiman däremot är…. Neil Gaiman. Efter varje novell så har Jonathan Strahan lagt till ett kort segment om varje författare samt ett par rader om författarens egna tankar om novellen i fråga. Mycket rolig läsning! Av Gaimans notiser går att utröna att han skrev sitt bidrag ”Orange” under en flygresa. Det måste ha varit en intressant flygresa för ”Orange” är spårlöst skruvad.
Novellen består enkom av nedtecknade svar på frågor som en tjej vid namn Jemima Glorofindel Petula Ramsey ställs av någon form av polisinspektör som utreder Jemimas systers försvinnande efter att denne har blivit självlysande och destruktiv på grund av överkonsumtion av hemmalagad sololja. Typ. Pust.

Summa, summarum så blandar och ger ”The Starry Rift”, men det som fascinerar mig med antologin, vilket är fallet med de flesta novellsamlingar faktiskt, är att ju mer jag bläddrar i den nu när jag läst färdigt, ju bättre tycker jag att den är.

Bäst (svårt): Trisha Sullivans ”Post Ironic Stress Syndrome”

Sämst (lätt): Jeffrey Fords ”The Dismantled Invention of Fate” – påminn mig om att inte läsa Michael Moorcock.

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•