Saturn’s Children

Huvudpersonen i Saturn’s Children är den androida eskortflickan Freya. Hon driver planlöst runt i solsystemet med århundradets största existenskris i bagaget.

Föreställ att du är skapad för ett syfte som när du väl kommer till liv inte längre finns. Så är läget för Freya. Framtagen för att fylla rollen som mänsklighetens ultimata uppblåsbara barbara. Nu rökt. För det finns inga människor kvar att förföra.

På randen till avgrunden kastas Freya abrupt in i en serie händelser som visar sig vara något mindre slumpartade än de kanske först verkar.

Hon far kors och tvärs genom solystemet i jakten på en större mening med livet samt på ledtrådar om vad som kan ha hänt några av hennes “likasinnade” systrar som verkar ha försvunnit ur etern. På vägen, som den frustrerade sexmagneten hon är, förför hon allt i sin väg – oavsett om hon vill eller inte.

Stross koll på rymdresor som ligger innanför den existerande fysikens ramar är imponerande. Och sättet han bland annat beskriver Freyas nära, men ofrivilliga, förhållande till en reaktor är nästan poetisk i sin självlysande destruktivitet. Freya, slungas, seglas, och accelereras till den ena exotiska avkroken av solsystemet efter den andra. Fort går det inte. Ett problem Stross mycket elegant skriver sig ur.

Om själva intrigen går det nog inte att säga mycket annat än att den är väl genomarbetad. Stundom höll den mig på nålar, stundom föll den bort helt. Ibland var det var liksom roligare att titta ut genom tågfönstret än att följa vad som hände i tåget.

Freya själv är välskriven och de humoristiska passagerna är väl avvägda och passande. Beskrivningarna av Freyas varianter på mänskliga kroppsfunktioner är ofta riktigt fyndiga. Ibland går dock Stross för långt i sin lust att vilja ta en för läsaren välkänd term eller sak och skriva om den ur robotvärldens perspektiv. Organisk materia går till exempel under namnet rosa gägga. Jag misstänker att boken är fylld med sådana här omskrivningar. Jag fångade säkert inte ens en tredjedel.

Jag tillhör nog dem som inte tycker Stross är lika rolig som det är tänkt att jag ska tycka, men som tur är har han så många andra strängar på sin lyra att det inte gör något.

Saturn’s children är värdig en rekommendation. Så här kommer den.

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•