The End of Mr Y

Även om det är ett knasigt sätt att börja en recension på, så vill jag ändå  kommentera bokens genre klassificering innan jag ger mig på själva berättelsen. För jag tror inte det är självklart för alla vad The End of Mr Y är för typ av bok. Förläggaren, och det sätt på vilket boken framgångsrikt marknadsförts på, ger nästan känslan av att det inte rör sig om spekulativ litteratur över huvud taget. Men så är det förstås inte. Boken är ett typiskt exempel där förläggaren, eller kanske författaren själv, inte riktigt vågar stå för vad det är. I mina ögon är The End of Mr Y en ganska klassisk fantasyberättelse. Visst, den tar ett större avstamp i den “verkliga världen” än vad som kanske normalt är fallet. Men fantasy är det lik förbaskat.
Vore kul att höra andras åsikter i frågan.

Nåväl, bokens huvudperson heter Ariel Manto och hon är en lågbudgetstudent med självdestruktiva tendenser, ett knepigt förhållande till sex och ett djupt intresse för tankeexperiment och djuplodad filosofi. I sin jakt på nya mentala utmaningar, en större mening i tillvaron och eventuellt ett ännu sorgligare ligg kommer hon i kontakt med 1800tals författaren Alexander Lomas. Denne sägs ha skrivit en bok “The End of Mr Y” som förutom att vara extremt ovanlig också sägs omgärdas av en förbannelse.
Alla som har läst den dör.

Ett exemplar av boken flyter inte helt oväntat upp till ytan och Ariel kastas in i en flodvåg av hemliga experiment, domedagsplaner och en spännande konstruerad undre/inre värld som existerar bortom människans fysiska begränsningar. Tänk Matrix fast med filosofin och språket som byggklossar istället för kiselchips och volt.

Ariel är en ganska skön figur att följa. Hennes liv som luspank student känns både genuint, igenkännande och relevant. Däremot har hon ett inre språk som är lite tjatigt. Mycket går att sammanfatta med “fucking” om man säger så.

En aspekt jag verkligen applåderar, även om det kanske inte är så relevant för historien, är att Thomas lyckas etablera Alexander Lomas, hans teorier och hans plats i homeopatins och den dekonstruktiva filosofins historia på ett sådant sätt att jag gärna medger att jag googlade honom. Jag blev nämligen osäker på om herr Lomas faktiskt existerat eller inte. Och det kanske han har…. ?

Som läsare får man även kolla över axeln när Ariel i sin tur läser “The End of Mr Y” och den historien är nästan bättre än den i vår “The End of Mr Y”.

Ju längre boken varar, ju längre blir Ariels kontakter med den inre/undre världen och dess ja, invånare. Vilket får allvarliga konsekvenser. Insatserna blir högre och därmed även riskerna. Slutet är säkert omdebatterat och jag själv vet inte riktigt vad jag tycker – vilket, efter ett tag, ofta är en indikation på ett bra omdöme.

Utan att riktigt förstå varför  så lyckas inte Thomas hålla tempot uppe på det sätt som gör att jag under inga omständigheter kan sluta läsa. Lite segt. Lite lågdraget. Och med tanke på min vana att läsa böcker betydligt längre än så här, tar jag det som ett tecken på att boken fattas en viss puls. Spänningssekvenserna känns lite statiskt skrivna.
Och för att kunna följa konceptet bakom boken helt till mål måste man vara utrustad med en rätt hyfsad förmåga att kunna följa ytterst spekulativa resonemang. Och slitstarka skor.

The End of Mr Y ett klockrent tips för läsare med öppet sinne och intresse för språk och filosofi, men jag är lite förvånad att den slagit så brett som den har.

The End of This Review.

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•