First Law: The Blade Itself

Många har skrivit lyriska epos om hur Joe Abercrombie med sin ”First Law” trilogi ” elegant krånglar sig ur många av den den traditionella svärdsvingarfantasyns allra värsta klyschfällor. Hur han sprutat nytt liv i en genre som inte riktigt hämtat sig från den överväldigande filmatiseringen av Sagan om Ringen.
Och det råder ingen tvekan om att Abercrombie gjort genren en tjänst. Även om ”The Blade Itself” kanske inte är så halsbrytande annorlunda trots allt.

Handlingen i ”The Blade Itself” kretsar primärt kring tre individer. Först har vi den stenhårde Logen Ninefingers, nordlandets mest fruktade marodör, som på äldre dar kommit på andra tankar. Sedan har vi den pråliga, bortskämda svärdsfäktarfjollan Jezal dan Luthar som lever det ljuva livet i hela världens självkrönte huvudstad Adua. Och till sist möter vi Sand dan Glokta, en man som hade allt och miste allt – förutom livhanken – i en stekhet tortyrkammare i de södra ökenländerna.
Med litteraturhistoriens mest bångstyriga ben och en tandrad med fler luckor än en norskt hockeyförsvar hankar han sig fram i Adua som känslokall inspektör i konungens inkvisition.

Inte helt otippad leder diverse händelser till att dessa tre öden sakta börjar tvinnas samman.
Det som gör att man inte kan annat än att applådera Abercrombies debut är att han verkligen tar sina karaktärer på allvar. Precis som många andra påpekat, är det fantastiskt att han tagit sig tid att utveckla karaktärer som bär på en hel del motsägelsefulla drag. Om någon är hjälte eller ond i First Law världen är alltid en fråga om perspektiv.
Framför allt de tre huvudpersonernas inre dialoger är läsvärda i sina personliga enträgenhet. Logens filosoferande är vist i sin bondsköna enkelhet och hans ifrågasättande av allt han någonsin uträttat ytterst genuin. Och de tsunamivågor av självömkande som utan ände väller ut ur
Glokta är så överväldigande att man domnar bort – vilket förstås är meningen. Kombinerat med en rapp tunga så skapar det dialog av en kvalité som få fantasykaraktärer i modern tid kan mäta sig med.Glokta är så svag men ändå råstark. Otroligt dyster men ändå så rolig.

Jezal är drypande dryg och Abercrombie gör vad han kan med ett svårt utgångsläge. Jezal är och förblir bokens svagaste kort.

Handlingen då? Ja, bra fråga egentligen. En av ”the Blade Itself” styrkor men också svagheter enligt mig är att handlingen flyter på utan att man liksom egentligen fattar varför. Huvudkaraktärerna hamnar snabbt i lägen där de agerar pusselbitar i andras storslagna planer. Planer som jag som läsare inte får insikt i. Jag inser  någonstans att Joe Abercrombie lyckats lura  in mig i klassisk och storslagen hela-världen-står-på-spel konflikt. Spelpjäserna är betydligt intressantare än vanligt, men historien är lika förprogrammerad som vanligt. Utan tvekan är det här någonstans Abercrombie försöker välta genren på ändan, men jag begriper mig inte riktigt på vad han vill säga med den här meningslösheten.

Sista punkten på agendan gäller Abercrombies världsbyggande. En i sedvanliga fall ytterst viktig punkt för mig. All ära åt Abercrombie för att han lyckas engagera mig i en värld som är lika nyansfattig som karaktärerna är nyansrika. Namn drar han ur hatten med elegans, som i fallet med Logens gamla legosoldatskamrater Dogman, Black Dow och Grim. Som smäcken! Men i övrigt är hans värld av sådant kalkerpappersvirke att jag inte ens orkar bry mig om hur världen hänger samman och ser ut.
Den skapelse- och världshistoria som Abercrombie målar upp genom introduktionen av Bayaz, den siste Magin, och mästermakaren håller dock hyfsat.

Sammantaget är ”The Blade Itself” ett måste för trogna fans av svärdsvingarfantasy. Kul action, rolig dialog, trovärdiga karaktärer och en involverande historia som gör att man längtar efter mer.
Men om du mot förmodan tycker Tidens Hjul är tråkig för att Jordans värld är en simpel mans verk så kommer du nog att förolämpas av det här.

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•