Necrophenia

Rankin är troligtvis en av de författare som smittat min eget skrivande mest. Han har en helt unik stil fylld med karakteristiska konstigheter. En del oerhört charmiga, men en hel hög extremt enerverande. Förhoppningsvis har jag inte bara inspirerats av de senare.

Det var många år sedan jag var inne i min tyngsta Rankin period, men jag minns fortfarande hur upplyftande det var att läsa en författare som skrev så roligt, så fantasifullt och som vågade leka med alla möjliga språk- och skrivregler. Rankin var ett namn jag drog ur hatten när folk undrade vem min favoritförfattare var och Douglas Adams började kännas lite maläten (vilket stämde rätt så bra med verkligheten skulle det visa sig). Troligen mest för att få lite stilpoäng genom att folk flest inte känner till honom. Men ändå.

Så när jag nyligen bestämde mig för att åter plocka upp ett Rankinalster så var det med skyhöga förväntningar. Den höga biten var i och för sig korrekt. För någon måste ha varit hög under den kreativa processen som ledde fram till publiceringen av ”Necrophenia”. Och Rankin själv hade nog huvudet i moln under stora delar av skrivandet. Men resultatet är i nivå med glocalnet.

Egenheter var det ja. Necrophenia är fullproppad med Rankinska egenheter om du förstår vad jag menar och det tror jag att du gör (1). Jag gjorde läsning (2) långa stunder förundrad över deras frekvens. Hans unika stil gör sig gällande hela (3a) tiden. För (3b) ofta faktiskt. Dessutom refererar han bekymmerslöst hela (3c) tiden till personer, platser och tingestar som endast existerar i Rankins universum. Som Hugo Rune (4). Som Fangios Bar (5). Och Brentford (6). Ok, kanske inte (3d) Brentford.

Pust. Att läsa Necrophenia tär alltså på tålamodet. Även om den förstås innehåller en del guldklimpar också. Som en scen där två av bokens rollfigurer hamnar i konflikt över vem som egentligen är berättarrösten. Den ene av dem jobbar nämligen bara i första person.

Handlingen då? Tja, Rankin verkar inte ha brytt så speciellt mycket om att ge sina läsare skuggan av en chans att hänga med, så därmed finns det ungefär noll möjlighet att sammanfatta intrigen i en recension.

Det handlar om levande döda och en komplott som går ut på att förgöra allt liv. Om Elvis. Om Elvis brorsa. Om en stad av guld där kackerlacksbröd går åt som smör (och där även just smöret högst troligt utgörs mestadels av kackerlackor). Om ett av världshistorien största band som ingen minns samt Tylerteknikens uppfinnare som är dömd att rädda världen.
Dömd. Verkligen, verkligen dömd.

Och då har jag ändå utlämnat ungefär allt. Rankin spårar ur oftare än ett SL tåg i en lövhög.

Ett problem Rankin har är att han ofta broderar ut de lokala, småstadsaktiga aspekterna av sin historia så mycket att man inte tar den på allvar när den väl tar episka proportioner. Berättelsen börjar med en musiktävling för skolband på sextiotalet och slutar med en kamp för hela mänskligheten i nära nutid. Det blir lite Xena Krigarprinsessan över det hela. Halva gudariket är på frammarsch och så dyker det upp… sju snubbar på häst.

Mot slutet antar boken en något mera linjär form och man slutar vara förvirrad över vems öde det faktiskt är som man följer. Och vem som faktiskt är boven. Och vem som inte (3e) är det. Då blir det också betydligt mera spännande. Och när sista sidan lades till handlingarna blev jag glatt förvånad över att inse att det rörde sig lite i brösttrakten trots allt.

Det måste ju vara värt åtminstone en stjärna om du förstår vad jag menar och det tror jag att du gör.

Läs någon av Rankins Brentford böcker istället.

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•