First Law: Last Argument of Kings

I Last Argument of Kings är det dags för alla seriens huvudkaraktärer och bifigurer att åter samlas mot ett gemensamt crescendo. I norr drar kriget mot sitt slug medan man i Adua är på väg att hamna i ett.
Logen, Jezal och Glokta för alla en kamp för att överkomma sina inre demoner och hantera den värld som raskt förändras runt om dem. Och yttre demoner står på randen till en storslagen återkomst…

Det fantastiska med ”Last Argument of Kings” är att när man tror den i princip är slut har det roliga knappt börjat. Abercrombie syr ihop sin historia på ett fantastiskt sätt.  Gång på gång tar berättelsen oväntade vändningar.
Bayaz spelar en allt större roll i historien och ju längre den går ju mer fenomenal framstår hans karaktär. Gammal stofil, lustig gubbe, arrogant översittare, maktgalen magiker, självuppoffrande hjälte, sinnrik politiker eller slug intrigmakare? Abercrombie iklär Bayaz fler kostymer än en börs VD och han klär dem alla.

Hurvuvida boken slutar lyckligt, dåligt eller alls är en intressant fråga. Jag hade nog förväntat mig ett mer tydligt slut. För insikten efteråt är verkligen att the First Law aldrig var tänkt bara som en trilogi. Allt för mycket lämnas obesvarat, öppet och ogjort för det. Allt för mycket som jag inte kan vänta att ta del av!

Fortfarande är min mest påtagliga kritik att Abercrombie efter tre böcker inte  förmedlar vad det är som driver hans huvudkaraktärer. De spelar ut sina roller i det Stora Spelet så gott de kan och är fenomenala överlevare, men det når en punkt när jag verkligen börjar undra varför de fortsätter spela.
En oerhörd brutalitet genomsyrar Abercrombies berättande. Slag är befriande rått framställda. Ingen går oberörd, ingen slipper blodvite. Men totaleffekten blir nästan för realistisk. Viljan och förmågan att slåss ännu en dag trots sketna odds och sargade kroppar är obegriplig. För den är inte tvingad så som historien framskrider.
Återigen inser jag att detta någonstans är kärnan i den poängen Abercrombie vill göra med sin First Law serie. Att episk fantasy ofta berättas som ett självspelande, förutsägbart piano där ödet alltid spelar huvudrollen. Menlösheten är slående. Men vitsen med den poängen går lite förlorad för mig i och med att Abercrombies historia i princip är lika självspelande.

Under de två och en halv först böckerna av First Law hade jag en gnagande känsla av att hade det inte varit för att svärdsvingarfantasy generellt lider av oerhört svagt och onyanserat persongalleri så hade inte serien varit alls lika befriande läsning. För själva intrigen kändes inte så mångfacetterad och världen inte så komplex. Men i sista halvan av Last Argument of Kings fick jag svar på tal.
Och det är ett argument jag inte kan svara på annat sätt än med tystnad och fyra och en halv stjärna.

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•