First Law: Before they are Hanged

”Before They Are Hanged,” tar vid där the Blade Itself slutade och följer upp händelserna i norr, söder och väster. Vill man veta mer än så, läs ettan. Först tänkte jag skriva ”fortsätter vi följa Logens, Sands och Jezals öden”. Fast det stämmer inte. För känslan från ettan om att huvudpersonerna bara är marionetter i ett högre syfte är i tvåan är nu en oundviklig realitet. Abercrombie försöker inte ens gömma det.
Han introducerar en rad nya karaktärsperspektiv för att fläska ut världen och historien och lämnar därmed den skickliga karaktärsdrivna berättandet därhän.
Handlingen är reducerad till ett enda långt uppspel till ett avslut som inte riktigt kommer. Det känns också som om Abercrombie i den här boken tror hans intrig är listigare än vad den faktiskt är. Tidigt förstår man vartåt det lutar. Och då blir Abercrombies skuggboxande bara långdraget.

Undantaget är Sands äventyr i den belägrade staden Dagoska. Där svänger det. Bokstavligen. Om Glokta var underhållande som lojal underhuggare i Adua är han lysande som ofrivillig härskare av Dagoska. Dialogen är kvick, kul och trovärdig. Likaså gäller sidokaraktärerna och intrigen. Om man i resten av boken hela tiden känner att man ligger ett steg före, så blir man gång på gång glatt överraskad över att ligga ett steg efter Glokta…

Det är också intressant att få en större inblick i Magiordern och dess historia. Ett område där jag verkligen tycker Abercrombie har lyft genren ett helt steg är hans hantering av magi och folk med övernaturliga krafter. Han väver in det fint i historien och ju mer man inser deras begränsningar både i karaktär och makt, ju roligare blir det.

Det är omöjligt att inte läsa den här boken om man gillade ettan. Och den har absolut sin kvalitéer. Men om första boken hamnade på rätt sida om den tunna linje mellan genreparodi och genrerevolution som Abercrombie ofta dansar på, så hamnar andra boken ibland på fel sida. Världen framstår stundom som enfaldigt endimensionell och samma gäller persongalleriet. Generalerna Poulter och Kroy och deras förhållande är ett sådant exempel. Broder Långfot en annan. Han känns som en karaktär spunnen ur en annan typ av fantasyvärld som Abercrombie nästan driver med.

Bokens främsta kvalité ligger kanske i Abercrombies förmåga att på ett ingående och närgånget sätt förmedla hur smutsigt, kallt och kaotiskt krig kan vara. Hur överleva är viktigare än att vinna och hur rädsla och panik är betydligt starkare drivkrafter än mod och tapperhet.
Det gör han bra. Nästan för bra.

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•