Kräver fantasy ett eget språkbruk?

Följande är en reflektion på och ett försök att återge en paneldebatt på ämnet ”kräver fantasy ett eget språkbruk” som nyligen gick av stapeln under SciFi konferensen Imagicon 2.

Inledningsvis skulle jag vilja nämna att detta var den bästa av de paneldebatter jag besökte under Imagicon 2. Mycket informativt och inspirerande!

För att hålla det enkelt har jag valt att ta upp fem av de huvudpunkter som debatten kom att kretsa kring. Mycket annat intressant togs också upp, men detta var vad som fastnade hos mig.

Arkaiskt språk?
Fantasygenren omgärdas ofta av föreställningen att det krävs ett visst språk, en viss tonalitet för att författaren ska kunna etablera de främmande och historiska miljöer berättelserna ofta utspelar sig i. Det kommer så att säga naturligt. Men för mig tog Anders Björkelid, som var mycket aktiv under debatten, effektivt kål på den föreställningen genom att istället prata om ett neutralt språk.

Oavsett vilken epok, vilken miljö och vilken samhällskonstruktion man än hämtar sin språkliga inspiration från, hävdade Björkelid, så kommer det att ”smitta” ens berättelse. Så för att ge sin värld och sin berättelse en chans att etablera sina egna värdegrunder, sin egen historia och sitt eget tugg, krävs det att man utgår från ett fullständigt tidsneutralt språk.

Ett språk som man sedan, som språk-  och fantasyvetaren Stefan Ekman uttryckte det, själv kan krydda.

En unik känsla från åtta ord
Som hoppfull författare kan det ofta kännas som ett enormt ok att skriva i en genre där stora sektioner ur ordboken är insorterade under ”se, men inte röra”. Så sent som igår kväll brottades jag med frågeställningen huruvida jag kunde nyttja ord som ”anlitade”, ”jobbet” (som i utfört arbete) och ”kassa”. Tre av tre sorterades till slut bort. Därmed var det  roligt att höra Stefan Ekman peka på hur ofta det är möjligt att skapa en speciell känsla som kapslar in en hel text med ytterst små medel. Han tog ett exempel där studier visat att en erkänd texts autenticitet hade sitt ursprung i åtta väl valda, frekvent förekommande ord.

Utmaningen ligger därmed kanske primärt inte i att skapa den där speciella känslan man vill etablera, för det är relativt överkomlig utmaning, utan snarare att göra det på ett genuint sätt. Ett annat exempel Stefan drog var hämtat från Ursula Le Guin som påvisat hur enkelt det kan vara att skriva om icke-genuina texter så att deras eskapistiska, säregna element går förlorade.

Är alla som lever länge alver?
En intressant problemställning som lyftes fram var svårigheterna att som författare hantera genreläsarens, ofta omfattande, referensramverk. Fantasyläsaren är överlag ganska så traditionell och har en tendens att kräva av och förutsätta en hel del om de berättelser han eller hon läser. Att bryta sig ur detta ramverk som författare är ofta knepigt.

Läsaren kommer helt enkelt att läsa in en massa i en text som inte finns där. Anders Björkelid använde sin själv som exempel. En recensent beskrev en långlivad ras som förekommer in en av hans alster (Ondvinter?) med orden ” en slags alver”. Vilket inte alls är tanken. Jobbigt.

En fråga jag ville ställa men som det inte fanns tid till, är huruvida detta referensramverk är så väl etablerat i läsarkretsen att man som författare kan börja utnyttja det för att lättare slå sig fri från dess järngrepp. De flesta exempel jag kan komma på är heltokiga men om man nu verkligen inte vill att ens läsare skall förväxla ens ras med alver, torde det ju vara som allra lättast att beskriva skillnaderna ur ett alvkontext?

Många gånger känns det som en genväg att nyttja mytologins referensramverk när man vill ge läsaren en bild av något unikt. Jag inbillar mig någonstans att det borde gå att göra samma sak med fantasyns etablerade föreställningar.

All fantasy är översatt
Jag minns inte vem av medlemmarna i panelen som drog upp det , men det har faktiskt inte slagit mig förut att väldigt får episka fantasyverk kan anses vara skrivna på originalspråket. För originalspråket existerar ju bara inuti världen. Detta faktum skapar utmaningar i flera led som författare och översättare måste brottas med.

Först och främst måste man som författare bestämma sig för vilket förhållande man vill ha till originalspråket. Många gör nog som Christina Brönnestam (Svart Eld) förklarar i den här intervjun på Catahya och helt enkelt betraktar sin egen text som en översättning av originalet. Det ger författaren vissa friheter att så att säga anpassa och modernisera språket.

Ett annat stort beslut är huruvida man ska väva in element av originalspråket eller inte. Är man så skicklig som Tolkien, som också hör till kategorin översättare även om hans översättning av Midgårds alla språk absolut bär spår av det arkaiska, är det förstås relativt enkelt. Och definitivt fördelaktigt. Men om fragmenten man väljer att lyfta fram härstammar ur en språkkonstruktion som är  i sig ofärdig och underutvecklad så tenderar det där att lysa igenom och låta plastigt.

Panelen diskuterade också svårigheterna med att de flesta originalspråk (eller översättningar av världarnas originalspråk) ofta har sina rötter i den anglosaxiska språktraditionen. Så när verk väl översätts till svenska så låter saker och ting främmande i två led. En problematik som i Sverige förstås bäst illustreras av Tolkiens egen önskan om att den ”engelska” namnen i Härskarringen skulle översättas, och den eviga debatten om originalöversättarens Åke Ohlmarks försök att göra detta.

Jag har själv aldrig haft problem med Ohlmarks  version på namnen (skrev jag det högt!!!) tvärtom, men det säger ingenting om resten av översättningen. Läsa mer om ämnet kan man bland göra i den här recensionen av Erik Anderssons och Lotta Olssons nyöversättning.

Måtte fan ta dem
Till sist vill jag även försöka återge en del av det som sades om den eviga problematiken svordomar. Det var roligt att höra Anders Björkelid prata om hur knivigt problem han själv tycker det är. Hur mycket han fick brottas med det i  Ondvinter. Många av världens effektivaste svordomar har ett religiöst ursprung. Så det är ytterst onaturligt att föreställa sig dem som en del av det neutrala språket. Men samtidigt kräver svordomar, för att vara kraftfulla, ett sammanhang, ett ursprung. Och det tar förstås ett tag att etablera.

Den andra typen av effektiva svordomar är ofta sexualrelaterade. Och det fungerar något bättre. Sedan kan man ju diskutera om huruvida Joe Abercrombies rapande av ordet ”fucking” i First Law serien verkligen fungerar. Och i så fall varför. För med tanke på att First Law är en väldigt tam trilogi ur det hänseendet så faller den svordomen rätt platt tycker jag i hans värld.

Dessutom är och förblir ”fuck” ett tidstypiskt uttryck.

Vad finns det egentligen för egenproducerade svordomar i fantasyhyllan som faktiskt fungerar?

Jag kan ju lika bra begå genrehädelse nummer två och tycka att ”By Belar’s Beard” faktiskt satt som smäcken i Eddings Belgarion.

Jag hoppas innerligt att denna genomgång, som är en blandning av panelens och mina egna tankegångar, ger en rättvis bild. Tyck gärna till!

[Bilden är från förlaget Natur & Kulturs hemsida nok.se]

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•