Har svensk fantasy någon chans?

John Ajvide Lindqvist gjorde det med skräcken. Finns det någon chans att en svensk fantasyförfattare någonsin når ut till läsare bortom de svenska ungdomshyllorna på ett liknande vis? Och vad skulle i så fall krävas? Detta ämne var föremål för en paneldebatt under Imagicon 2 konferensen som hölls i Stockholm i mitten av oktober. Den här artikeln försöker återge och bygga vidare på det som togs upp.

I panelen satt Patrik Centerwall som modererade, Anders Björkelid, Karolina Bjällerstedt Mickos och Daniel AlfredssonAlbertsson [det ber vi Daniel om ursäkt för] från Catahya.

Inledningsvis konstaterades det att panelen överlag inte ansåg ett liknande fenomen inom fantasyn som särskilt troligt. Men att denna skepticism till viss del grundade sig i hur genren definierar sig själv. Ett fantasyverk som skulle lyckas med det som Ajvides  böcker lyckats med, skulle troligtvis helt enkelt inte klassas som fantasy. Varken av utomstående, eller, anmärkningsvärt, av genreförespråkare.

Det svenska fantasyarvet
Arvets betydelse var något som togs upp gång på gång. Antingen resonerar man att det fantasyarv som Astrid Lindgren och Tove Jansson och många, många fler lämnat efter sig torde vara en jättestark grund för nya författare att ta avstamp från.
Eller så kan man hävda att dessa författares fokus på barn och ungdomsböcker gjort det oerhört mycket svårare för vuxenfantasyn att få fäste.

Karolina Bjällerstedt Mickos pratade exempelvis om förlagsvärldens tendens att åldersklassa fantasyverk som ungdomslitteratur trots att de inte ens är skrivna för den målgruppen.

Sanningen ligger väl troligtvis, som vanligt, mitt emellan.

En annan del av det svenska fantasyarvet som man inte kan bortse från är rollspelen och rollspelsutgivaren Äventyrsspel. Anders Björkelid spekulerade i att det kan ha varit hämmande för svensk vuxenfantasy att det just när den genren fick en uppsving utomlands på nittiotalet så var man i Sverige fast i en rollspelsdebatt. Rollspel blev signifikativt med fantasy vilket ledde till en likriktning inom hela genren.

Diskbänksrealism
Patrik Centerwall lyfte tidigt i debatten fram termen ”diskbänksrealism”. Den finns i ”låt den rätte komma in” och känns som lite av en nyckelkomponent i nästan all svensk kultur och nöjesproduktion som verkligen slår. Är det det som saknas för att svensk fantasy ska växa ur sin ungdomskostym?

Ja, kanske. Frågan är väl kanske vad det skulle varai för form. Är the Chronicles of Thomas Covenant fantasy med diskbänksrealism? Är The End of Mr Y fantasy med diskbänksrealism? Och om det är det, är det ens klassat som fantasy?

Fantasy som vill säga något
Försöker man skriva fantasy med någon form av underliggande budskap hävdade Karolina Bjällerstedt Mickos, tenderar de budskapen att överskugga hela boken. Boken blir så att säga inte längre bedömd utifrån dess kvalitéer som fantasybok.

Och (min åsikt) när man har en läsarkrets som är så traditionell, så blir förstås det här ofta ett problem. Försöker man inte säga något minskar troligtvis också möjligheterna att slå brett. Jag tror inte det måste vara så, men med tanke på den svenska litterära traditionen så… ja… tyck gärna till.

Rätt bok, på rätt plats vid rätt tid
Onekligen kan man inte bortse från vikten av tur för att en genre eller en författare ska få ett uppsving. Vilket panelmedlemmarna också betonade. Ajvide refuserades gång på gång innan ”låt den rätte komma in” till slut såg dagens ljus.

Men, och kanske är jag naiv, jag vägrar köpa bilden av att förlagssverige (som jag hittills inte haft några egna erfarenheter av) inte, i dessa tider, skulle vara öppna för den typen av den typ av alster som utomlands legat till grund för några av de största underhållningssuccéerna någonsin. Eskapistisk underhållning dominerar ju fullständigt i bokhyllorna, på TV och i biograferna. Harry Potter, Twilight och True Blood för att nämna tre.

Ett av följande måste till
Som ett resultat av debatten började jag skissa på olika scenarion som skulle kunna skapa den önskade framgången för svensk fantasy. Mest som en rolig och inspirerande övning. För man kan ju in leva i föreställningen att det inte går.

Diskbänksscenariot - Ta en skopa bruksort. En alv. Blanda med ett magiskt föremål. Tolka inte receptet ordagrant. Hota förläggaren med kniv om han inte är villig att klassa det du skrivit som fantasy. Publicera.

Gör-en-Lindgren scenariot – Harry Potter och varenda Disneyfilm sedan Toy Story är ett exempel på att dagens vuxna gärna konsumerar underhållning primärt gjord för barn och ungdomar. Kan den svenska ungdomsfantasyn få in en fullträff som funkar utomlands (herregud, någon tyckte Sapkowskis The Witcher förtjänade en internationell publik) så kan det i sin tur även attrahera vuxna läsare i Sverige som dras med i ”hypen”.

Trekantsscenariot – Ska man skriva fantasy för en mer vuxen målgrupp i Sverige 2009 måste man nog göra det på ett sätt som gör innehållet direkt olämpligt för yngre. Där den ormklassificeringen som Bjällerstedt pratade om helt enkelt inte går att göra. Anders Björkelid pratade en del om det här scenariot under panelen. Sex och samliv är troligtvis en bättre väg än blod och krig…

När han pratade om detta mindes jag själv när läste Grottbjörnens folk serien i elva/tolvårsåldern och insåg att det var ett viktigt element av berättelsen som jag inte riktigt var förmögen att förstå….

Videospelscenariot – Den svenska spelutvecklingsbranschen är urstark. Precis som ovan nämnda the Witcher fann internationell publik genom den polska utveckligsstudion Red Studio, skulle något liknande kunna hända i Sverige.

Kommer modern svensk fantasy och kunna göra ett avtryck på den internationella marknaden precis som Lindgren och co? Vilka hinder har jag missat? Vilka möjligheter? Vilka framgångssagor?

Dela med dig:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•