Tanken från början var att skriva ett ganska kort inlägg om kartors och geografiska visualiseringars plats i fantasy. Inget akademiskt underbyggt. Inget grundat på djupare research. Bara några lösa funderingar utifrån mina egna erfarenheter av att bygga världar till mina pågående projekt.

Men när jag väl satt där blev jag förstås orolig för att blint klampa i ett klaver av garguantiska mått. Så därför kändes det ändå bäst att surfa runt lite och se vad som redan diskuterats i ämnet…

Nu när jag gjort det kan jag förstås inte undgå att förhålla mig till det jag har läst. Även om jag fortfarande friskriver mig från att följande skulle vara någon form av objektiv analys av fenomenet kartor i fantasy, så har ambitionen onekligen svällt. Därmed har jag delat upp inlägget i två delar. Det här är, inte helt otippat, första delen. Den fokuserar på vad kartor faktiskt kan vara bra för från läsarens perspektiv. Del två fokuserar på kartors roll för författaren själv.

Jag utlovar redan nu att jag i slutet av del två kommer att sammanfatta min ståndpunkt om kartors vara eller icke vara i en enda simpel grundregel.

Inspiration har jag bland annat hittat i essän ”The Reader and the Map” av Johan Jönsson och i en reflektion på samma essä författad av Matt Cheney. Denna reflektion har i sin tur insiktsfullt kommenterats av Johan Jönsson själv, A.R Yngve med flera. Dessutom finns ett läsvärt inlägg på bloggen nihonshu.blogsome.com som jag kommer att referera till under del två. Slutligen går det att ta del av Joe Abercrombie med följes insiktsfulla åsikter om kartor på hans blogg.

Där någonstans slutade jag. Som sagt, jag vill ju mest av allt sätta ord på mina egna funderingar…

DEL 1 –

Det är värt att notera att jag personligen är något av en kartofil. Så det faller sig rätt naturligt att jag tillhör karta-eller-så-ställer-jag-tillbaka­-den-i-hyllan falangen. Dock har jag (ändå) läst tillräckligt mycket icke lattitudorienterad fantasy för att begripa att kartor inte är en nödvändig ingrediens för att leverera fantastik fantastik.

För läsaren kan kartor uppfylla följande syfte:

1. Som ledsagare i berättelser med stor tyngdpunkt på förflyttningar. Eller som Johan Jönsson uttrycker det sin essä:

”…the map was seen as the key to understanding the travels of the protagonists, and following them without such help often resulted in frustration for those used to being able to look on the map.”

2. Som hjälpmedel för läsaren att greppa storskaliga konflikter och strategiska händelser genom att sätta dem i någon form av geografiskt perspektiv. Visserligen skulle man nog kunna hävda att få slag i fantasyberättelser återspeglar den komplexitet som ligger bakom behovet av kartor i många militärhistoriska alster. Men ändå.

3. Att ge läsaren en insikt i världs inre väsen genom att rita den och forma den på ett sätt som kanske inte återger den med geografiskt exakthet, men som reflekterar kartritarens kulturella och historiska perspektiv på världen. En intressant vinkling som bloggaren Mad Scientist Mat  uttrycker så här:

”… make them the sort of maps intended to teach the area’s religion instead of for navigational purposes.”

4. Skänker realistisk tyngd. En del hävdar att kartor är en indikation på motsatsen, men det finns nog inget generellt belägg för att en värld blir mindre mångfacetterad och logiskt konsekvent på grund av en karta. Det är nog bara så att en karta ganska enkelt kan avslöja ett redan hafsigt hantverk.

6. Att snabbt ge läsaren en inblick i berättelsens komplexitet.

7. Att hjälpa och förstärka läsarens fantasi både innan, under och efter läsning. Att skapa nyfikenhet och förundran som lockar till läsning.

”A stylistic devise that creates suspension of disbelief” –  A.R Yngve.

8. Att rama in berättelsen och hålla läsarnas fantasi på rätt spår så att inte händelserna i volym sexton och sjutton, som författaren redan planerar, föranleder stor förvirring.

9. Slutligen kan kartor helt enkelt uppskattas för sina oberoende kvalitéer som konstverk.

———————————————

Jag anser alltså att det finns ganska gott om anledningar till varför jag som läsare slickar mig om munnen när jag ströbläddrar i en nyutkommen fantasybok och ögonen får syn på en blyertsskuggad kustlinje.

Men, och det är temat för del två, alla dessa anledningar faller som meningslösa furor om inte författaren själv drar nytta av de möjligheten kartor kan utgöra. Gör han inte det, finns det nog ingen vidare poäng att skapa en heller.

Fortsättning följer….

[Alla bilder är skapade med det utmärkta kartritarprogrammet Campaign Cartographer 3 och är © Profantasy.com ]

Att skapa fungerande världsbyggen är onekligen en oerhört rolig, viktig  men också klurig del av spekulativt skrivande. Oavsett genre. Om jag minns rätt lär Tolkien en gång ha hävdat att Midgård är en värld sprungen ur dramaturgi snarare än ur geologi. Låter som en  alldeles utmärkt grundregel. Världsbyggande för sakens skull har nog aldrig imponerat på någon förläggare. Men det gör det inte mindre viktigt att lägga tid och energi på de element av en värld som kan bygga upp den miljö, stämning och känsla som man vill förmedla.

Jag jobbar ständigt med att försöka begränsa min världsskaparlusta, men samtidigt vill jag aldrig ”tjuva” med de detaljer som jag anser viktiga för att etablera min värld. Annars är det lätt att samma detaljer gör att man bryter den miljö man försöker etablera. Svårt som tusan när man är ren amatör.

Just för stunden är det konceptet årstider som vållat mig huvudbry. Därav detta inlägg.

Mina bekymmer började när jag i det här projektet behövde göra en lös referens till en tidigare punkt på året för att ge läsaren en uppfattning om att en viss sak pågått ganska länge.

Projektet är på knappa två tusen ord så det finns varken tid, plats eller vits att återskapa universum.

Insåg snabbt att både ”sedan sommaren” och ”sedan vintern” är referenser som fungerar utan att bryta mot en klassisk svärdsvingarvärlds kalender. Men ”sedan våren” eller ”sedan hösten” kändes inte lika naturligt. Är det lika naturligt? Vad kommer läsaren att förutsätta om man använder orden ”höst” och ”vår”?

En snabbtur inom etymologins snårskog ger vid sig att orden vår, höst, spring och autumn alla tycks ha blivit folkmunsuttryck på femtonhundratalet.

Innan dess var det mer natur- och aktivitetsrelaterade ord som beskrev tiderna mellan sommar och vinter. Som tex ”skördetid”. Engelska ordet ”spring” har sitt ursprung i att blommorna sprang upp under den här tiden på året.

Om förändringen har med införandet av vår nuvarande gregorianska kalender som Påven klubbade igenom 1582 låter jag vara osagt.

En annan möjlig teori är att utforskningen av världen som pågick under femtonhundratalet kanske ledde till en större medvetenhet om klimatskillnaderna i världen och därmed också ett behov att definiera årstiderna bortom dess natur- och jordbruksorienterade ursprung.

För bruk av höst och vår ger onekligen läsaren en ganska klar bild om ens världs klimatsituation. Även om alla klimat kan sägas vara indelade i årstider, så är det nog framför allt oss i den tempererade zonen som har haft anledning att sätta sådan vikt vid vår/höst.

Man behöver förstås inte nödvändigtvis hålla sig till en sådan klassisk syn på årstider. George R R Martin har till exempel i ”the Song of Ice and Fire” totalt skippat konceptet regelbundna årstider och istället byggt en värld där vintrarna och somrarna varierar i längd och kan var ofantligt långa.

Så, som slutsats kom jag därmed fram till att i en relativt liten värld som min där magin, i den form den nu tar, är fullt kapabel att kullkasta ”vanliga” klimatcykler, vore bruk av höst och vår inte helt rätt.

Istället valde jag att leka med språket – det är ju ännu roligare än att bygga världar. Jag använder därmed ”gröningen” för perioden när blommorna vaknar till liv och ”höstningen” men referens till ”att hösta” som faktiskt verkar ha dykt upp som ett resultat av ”höst” men som bibehåller en tydligare koppling till en aktivitet.