Tanken från början var att skriva ett ganska kort inlägg om kartors och geografiska visualiseringars plats i fantasy. Inget akademiskt underbyggt. Inget grundat på djupare research. Bara några lösa funderingar utifrån mina egna erfarenheter av att bygga världar till mina pågående projekt.

Men när jag väl satt där blev jag förstås orolig för att blint klampa i ett klaver av garguantiska mått. Så därför kändes det ändå bäst att surfa runt lite och se vad som redan diskuterats i ämnet…

Nu när jag gjort det kan jag förstås inte undgå att förhålla mig till det jag har läst. Även om jag fortfarande friskriver mig från att följande skulle vara någon form av objektiv analys av fenomenet kartor i fantasy, så har ambitionen onekligen svällt. Därmed har jag delat upp inlägget i två delar. Det här är, inte helt otippat, första delen. Den fokuserar på vad kartor faktiskt kan vara bra för från läsarens perspektiv. Del två fokuserar på kartors roll för författaren själv.

Jag utlovar redan nu att jag i slutet av del två kommer att sammanfatta min ståndpunkt om kartors vara eller icke vara i en enda simpel grundregel.

Inspiration har jag bland annat hittat i essän ”The Reader and the Map” av Johan Jönsson och i en reflektion på samma essä författad av Matt Cheney. Denna reflektion har i sin tur insiktsfullt kommenterats av Johan Jönsson själv, A.R Yngve med flera. Dessutom finns ett läsvärt inlägg på bloggen nihonshu.blogsome.com som jag kommer att referera till under del två. Slutligen går det att ta del av Joe Abercrombie med följes insiktsfulla åsikter om kartor på hans blogg.

Där någonstans slutade jag. Som sagt, jag vill ju mest av allt sätta ord på mina egna funderingar…

DEL 1 –

Det är värt att notera att jag personligen är något av en kartofil. Så det faller sig rätt naturligt att jag tillhör karta-eller-så-ställer-jag-tillbaka­-den-i-hyllan falangen. Dock har jag (ändå) läst tillräckligt mycket icke lattitudorienterad fantasy för att begripa att kartor inte är en nödvändig ingrediens för att leverera fantastik fantastik.

För läsaren kan kartor uppfylla följande syfte:

1. Som ledsagare i berättelser med stor tyngdpunkt på förflyttningar. Eller som Johan Jönsson uttrycker det sin essä:

”…the map was seen as the key to understanding the travels of the protagonists, and following them without such help often resulted in frustration for those used to being able to look on the map.”

2. Som hjälpmedel för läsaren att greppa storskaliga konflikter och strategiska händelser genom att sätta dem i någon form av geografiskt perspektiv. Visserligen skulle man nog kunna hävda att få slag i fantasyberättelser återspeglar den komplexitet som ligger bakom behovet av kartor i många militärhistoriska alster. Men ändå.

3. Att ge läsaren en insikt i världs inre väsen genom att rita den och forma den på ett sätt som kanske inte återger den med geografiskt exakthet, men som reflekterar kartritarens kulturella och historiska perspektiv på världen. En intressant vinkling som bloggaren Mad Scientist Mat  uttrycker så här:

”… make them the sort of maps intended to teach the area’s religion instead of for navigational purposes.”

4. Skänker realistisk tyngd. En del hävdar att kartor är en indikation på motsatsen, men det finns nog inget generellt belägg för att en värld blir mindre mångfacetterad och logiskt konsekvent på grund av en karta. Det är nog bara så att en karta ganska enkelt kan avslöja ett redan hafsigt hantverk.

6. Att snabbt ge läsaren en inblick i berättelsens komplexitet.

7. Att hjälpa och förstärka läsarens fantasi både innan, under och efter läsning. Att skapa nyfikenhet och förundran som lockar till läsning.

”A stylistic devise that creates suspension of disbelief” –  A.R Yngve.

8. Att rama in berättelsen och hålla läsarnas fantasi på rätt spår så att inte händelserna i volym sexton och sjutton, som författaren redan planerar, föranleder stor förvirring.

9. Slutligen kan kartor helt enkelt uppskattas för sina oberoende kvalitéer som konstverk.

———————————————

Jag anser alltså att det finns ganska gott om anledningar till varför jag som läsare slickar mig om munnen när jag ströbläddrar i en nyutkommen fantasybok och ögonen får syn på en blyertsskuggad kustlinje.

Men, och det är temat för del två, alla dessa anledningar faller som meningslösa furor om inte författaren själv drar nytta av de möjligheten kartor kan utgöra. Gör han inte det, finns det nog ingen vidare poäng att skapa en heller.

Fortsättning följer….

[Alla bilder är skapade med det utmärkta kartritarprogrammet Campaign Cartographer 3 och är © Profantasy.com ]

Jag är nyfiken på hur mycket research etablerade fantasyförfattare faktiskt gör. Hur mycket de nyttjar den vaga uppfattning om saker och tings utseende, funktion och bruk som man ofta besitter och spär på med den egna fantasin. Eller om de faktiskt bygger sin miljöbeskrivningar utifrån noggrant utförd research som det sedan selektivt plockas från.
Själv är  jag gränsfallsmaniskt beroende av research. Hela tiden. Och just nu är det diverse hästvagnar genom historien som synas i sömmarna. Kanske beror det på att den ringa erfarenhet jag har, härstammar från manus- och sketchskrivarträsket. Så miljöbeskrivningar är inte riktigt min kopp te.

Med andra ord. Jag är värdelös på att fylla mina berättelser med målande och detaljerade beskrivningar av miljöer, personer, platser och prylar.
Research är därmed min enda räddning.

Orsaken till detta nyvunna intresse för hästvagnar är en passage i den här texten som jag filar på inspirerad av vår rollfigurstävling.

Min tankeprocess kring research ser ofta ut ungefär så här:

“Min rollfigur sitter i en vagn.”
“Vagnen ser ut som följer…. rackarns jag vet inte hur man beskriver en sådan vagn.”
“Hur ser sådana vagnar ut egentligen?”
[google image]
“Ja just det, så ser sådana vagnar ut.”
“Men vad heter alla olika delar? Och vilken typ av vagn är jag ute efter egentligen?
[google + wikipedia + obskyr sajt på området]
“Sådär, då har jag ett antal ord,funktionsbeskrivningar och uttryck att utgå från.”

Just i det här fallet var det ord som droska, kuskbock, enspännare och läderremsfjädring som satte igång processen. Svårast har varit att hitta rätt term för den delen av en innesluten hästvagn (som i bilderna nedan) där passagerarna sitter. Hytt känns rätt men är nog inte det. Provade kabin men det känns inte heller rätt. Ofta refereras det till “övertäckt vagn” när det pratas om den typen av vagn, men det blir konstigt när jag försöker beskriva olika delar av vagnen…

Engelska wikipedia sidan på området gör en gråtfärdig för att den förstås innehåller allt det här. Men svenska…  icke. Och översättningar av terminologi är ju inte alltid så enkla. Efter lite grävande på vagnhistoriska museets sida så hittade jag bruk av ordet ”kupé” så voila. Kupé it is.

Tre dagars arbete för vad? För det här…

——————————————————

Den drog fram över en kullerstensgata som övermannade dess minimala läderremsfjädring med dragdjurens varje steg. Han hade fått tillgång till den här avställda paradvagnen när hans gamla, trofasta droska förlist i Tåkan.

Det var en högrest vagn med plats för fyra i en lätt päronformad kupé. En rygglös bänk till kuskbock var placerad längst fram. Vagnens ram var vackert snidad i mörkt trä och draperad med dyra tyger i gälla färger. Från varje takhörn vajade färglada plymer. Enorma bakhjul med klängväxter av brons som slingrade sig längs ekrarna gjorde sitt för att skänka ekipaget pampighet.

——————————————————-

Inte. Så. Effektivt. Kanske.

Bilden till höger är från hästvagnsutställningen i Möklinta.

Tredje bilden är från bloggen Washington Caleidoscope.

Andra bilden är från bloggen En Svensk i New York.

Första bilden är från Livrustskammaren på Stockholm Slott.

Mitt förhållande till rollspelsvärlden har vissa likheter med en viss svavelsticksflickas förhållande till jul. Det verkar rätt trevligt där inne, men min plats är här ute.

Varför jag aldrig varit en aktiv rollspelare har mycket med socialt umgänge att göra. Rollspel är en ganska begränsad aktivitet att utföra solo – även om jag definitivt har testat. Och mitt sociala umgänge hade/har inte riktigt det intresset.

Så där satt man i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet och höll till godo med ”Ensamma Vargen”. Rollspelsregler studerades noga, monsterböcker och kampanjböcker slukades med hull och hår. Spel designades och scenarion konstruerades. Men spelades gjorde dem inte. De förblev ute i kylan tillsammans med svavelstickorna.

Undrar hur många andra som haft samma upplevelser.

Nåväl, det är aldrig försent att börja som gubben som just rundat hundra sa och tog ett bloss. Och den svenska rollspelsindustrin är ju mycket mer levande än jag hade trott! Så därmed kanske det finns något smaskig värld man kan sätta tänderna i. Eller för att fortsätta med den Andersenska liknelsen – ett projekt som någon brinner för som kan behöva lite extra bränsle.

Total rookie förstås, men så länge man gör det gratis så är det väl bara att testa och se om kvalitén håller. Största utmaningen för mig är som alltid svenska istället för engelska. Allt jag skriver på svenska passerar ett engelsk filter innan det når skärmen.

Hur blev det så?

Jag blev som sagt glatt överraskad över hur alive and kicking rollspelsindustrin är i vårt avlånga land. Och det verkar ju finnas en hel uppsjö intressanta företag att sälja den där själen till.

Järnringen Förlag – Producerar årets rollspel 2008, Corilolis, och herregud vad rollspelen har tagit intressanta kliv senaste åren. Mutant som man också äger rättigheterna till (?) verkar dock vara historia.

Riotminds – Köpte ut rättigheterna till Drakar och Demoner och har i och med version sex lanserat en ny värld inspirerad av nordisk mytologi kallad Trudvang. Läst lite material runt det där och blev grymt fångad. Ger dessutom ut brädspel som är en annan måste-göra på listan.

Neogames – Ger ut Eon som är ett rollspel i fantasymiljö. Har inte hunnit tittat på det så mycket men med tanke på Neogames framgångar vore det ju en ren ära att få prova vingarna på någonting där.

Rävspel – Verkar gör en del arbete både till egna rollspel och andras. Är det ”samma” Western som ett företag som hette Lancelot Games höll på med? Minns att jag läste reglerna till det där en gång.

Och sedan när jag tänkte att de inte rimligtvis kunde finnas så mycket mer hittade jag Kaleidoskop som tycks ägas av Rävsvans förlag. Förlaget verkar dock inaktivt just nu.

Och till sist ledde mina ivriga klick mig till Mindless Gaming som för närvarande verkar fokusera på sitt spel ”Bortom:lögnets slöja”.

Jisses.

Så även om den tid jag har till befogande är något begränsad så hoppas jag den räcker till för att prova något.

Givetvis kommer jag att lägesrapportera så fort jag är inne i värmen. Eller fryst fingrarna av mig.

Mitt yrkesjag försöker nu förklara mig att det här kan komma att visa sig vara en ytterst dum idé. Så råd, tips och förslag mottages med öppna armar.

Vill också be om ursäkt i förväg för min något simpla framställning av berättelsen om flickan med svavelstickorna. Dansk som jag är.

Inspirationen till det här inlägget kom från det här “where I write” projektet som jag läste om på Maria Nygårds blogg för Uppsala Nya Tidning. Tittar man på de skrivarmiljöer som fotograferats så kan man väl konstatera att hade jag gissat hur det ofta ser ut hemma hos sf & fantasyförfattare, så hade jag gissat rätt.  Författare av den lite äldre generationen och oändliga pappershögar verkar ha ett visst kärleksförhållande. Ganska naturligt i och för sig.

Jag har ofta, när jag befunnit mig i skrivkrampens obönhörliga grepp, funderat kring vilken miljö jag skulle behöva för att producera mer regelbundet och ha åtminstone skuggan av en chans att bli publicerad.

Länge var det tanken på stadsbibliotek, en laptop och såndär varm vinbärssaft som gick/går att trycka ur en maskin på många bibliotek, som låg högst på listan.

Tills jag provade. Gick tji.

Sedan var jag övertygad om att det var ett isolerat B&B i bergen på Mallorca eller liknande som var lösningen. Ungefär som Colin Firths rollfigur i Love Actually.

Tills jag, typ, testade det.

På senare år har jag blivit mer varse att det allt som oftast är jag själv som distraherar mig  för att undkomma det fantastiska ok som det är att skriva.
Så det hjälper inte att fly vardagen. Man måste bara se till att lusten att skriva så enkelt som möjligt får utlopp. Därav mitt senaste projekt som går ut på att se till att få ett ordentligt inrett, upplyst och ändamålsenligt kontor på plats som alltid står redo att ta emot om så bara tjugo nya ord. Mälaren kommer att finnas 180 grader bort och det nya utrymmet, som skapats med hjälp av lite väggar och en byggfirmaräkning som inget rotavdrag i världen kan exorcera, kommer att ha en viss krypin känsla som jag tror stenhårt på.

Kommer att ha alltså. För nu är det ja…  hemvist för vinterdäck, flyttkartonger, ett olagt golv, en golf bag och mer där till.

Men när allt är klart, då jävlar!

Att skapa fungerande världsbyggen är onekligen en oerhört rolig, viktig  men också klurig del av spekulativt skrivande. Oavsett genre. Om jag minns rätt lär Tolkien en gång ha hävdat att Midgård är en värld sprungen ur dramaturgi snarare än ur geologi. Låter som en  alldeles utmärkt grundregel. Världsbyggande för sakens skull har nog aldrig imponerat på någon förläggare. Men det gör det inte mindre viktigt att lägga tid och energi på de element av en värld som kan bygga upp den miljö, stämning och känsla som man vill förmedla.

Jag jobbar ständigt med att försöka begränsa min världsskaparlusta, men samtidigt vill jag aldrig ”tjuva” med de detaljer som jag anser viktiga för att etablera min värld. Annars är det lätt att samma detaljer gör att man bryter den miljö man försöker etablera. Svårt som tusan när man är ren amatör.

Just för stunden är det konceptet årstider som vållat mig huvudbry. Därav detta inlägg.

Mina bekymmer började när jag i det här projektet behövde göra en lös referens till en tidigare punkt på året för att ge läsaren en uppfattning om att en viss sak pågått ganska länge.

Projektet är på knappa två tusen ord så det finns varken tid, plats eller vits att återskapa universum.

Insåg snabbt att både ”sedan sommaren” och ”sedan vintern” är referenser som fungerar utan att bryta mot en klassisk svärdsvingarvärlds kalender. Men ”sedan våren” eller ”sedan hösten” kändes inte lika naturligt. Är det lika naturligt? Vad kommer läsaren att förutsätta om man använder orden ”höst” och ”vår”?

En snabbtur inom etymologins snårskog ger vid sig att orden vår, höst, spring och autumn alla tycks ha blivit folkmunsuttryck på femtonhundratalet.

Innan dess var det mer natur- och aktivitetsrelaterade ord som beskrev tiderna mellan sommar och vinter. Som tex ”skördetid”. Engelska ordet ”spring” har sitt ursprung i att blommorna sprang upp under den här tiden på året.

Om förändringen har med införandet av vår nuvarande gregorianska kalender som Påven klubbade igenom 1582 låter jag vara osagt.

En annan möjlig teori är att utforskningen av världen som pågick under femtonhundratalet kanske ledde till en större medvetenhet om klimatskillnaderna i världen och därmed också ett behov att definiera årstiderna bortom dess natur- och jordbruksorienterade ursprung.

För bruk av höst och vår ger onekligen läsaren en ganska klar bild om ens världs klimatsituation. Även om alla klimat kan sägas vara indelade i årstider, så är det nog framför allt oss i den tempererade zonen som har haft anledning att sätta sådan vikt vid vår/höst.

Man behöver förstås inte nödvändigtvis hålla sig till en sådan klassisk syn på årstider. George R R Martin har till exempel i ”the Song of Ice and Fire” totalt skippat konceptet regelbundna årstider och istället byggt en värld där vintrarna och somrarna varierar i längd och kan var ofantligt långa.

Så, som slutsats kom jag därmed fram till att i en relativt liten värld som min där magin, i den form den nu tar, är fullt kapabel att kullkasta ”vanliga” klimatcykler, vore bruk av höst och vår inte helt rätt.

Istället valde jag att leka med språket – det är ju ännu roligare än att bygga världar. Jag använder därmed ”gröningen” för perioden när blommorna vaknar till liv och ”höstningen” men referens till ”att hösta” som faktiskt verkar ha dykt upp som ett resultat av ”höst” men som bibehåller en tydligare koppling till en aktivitet.

Inspirerad av en rad böcker som exempelvis “the Goldilocks Enigma” av Paul Davies och liknande kvasi-fysiska texter, har jag sedan en tid tillbaka börjat skriva på ett antal scifi noveller med filosofiska undertoner på en kosmologisk nivå (?).

Novellen “Beacon” är först av dessa att få utrymme på den den här sajten. Delvis därför att den redan kommit en liten bit på vägen, men mestadels därför att den med stor sannolikhet bygger på den mest lockande idén jag  någonsin kommer att få inom den här genren. Sagt med en stor portion ödmjuket förstås. Lite megalomani måste man nog ha om man någonsin ska nå så långt att man kan kalla sig författare på riktigt.

Förhoppningsvis kan pressen att blogga om den föra skrivandet framåt.
Just nu håller jag mest på att översätta det material jag redan har nedskrivet från engelska till svenska.

Översättningen av titeln “Beacon” har jag dock gått bet på hittills. Fyren? Fyrtornet? Lyktan? Bah! Förslag, förslag, förslag!

Så länge får jag nöja mig med att publicera en snutt på engelska.

————–——–————–——–Utdrag ur  “Beacon” ———————–———————–——–

”So this is what they mean by walking into the light,” commented star captain Pak Singh dryly as the center of the milky way drifted into view on the observer’s deck.
It was like the world’s entire selection of gemstones had been sprinkled upon a canvas of the darkest silk and then lit from all angles. Blinding red. Deepest blue. Piercing bright white upon stomach-turning endless blackness. Swirling, pulsating, gravitating. It was truly mesmerizing. And humbling.

För andra gången i år (om jag minns rätt) har jag fått uppleva den där sugande, otäcka känslan som uppstår när en idé man själv gått och filat på bra länge dyker upp packeterad och klar. Först var den fullständigt idiotiska filmen “Swing Vote” som misshandlade en alldeles superb idé (tyckte jag själv när jag började jobba på den för fyra år sedan).

Nu är det ryssen Dmitrij Gluchovskijs som i boken Metro 2033 satt fingrarna i ett koncept som jag själv tyckt förtjänat en bra historia i modern tappning.

Mer om boken går att läsa på Catahya. Det värsta i kråksången är att Metro 2033 verkar ruskigt bra.

Jävla ryss.

Recension är att vänta.

Ibland kan jag nästan få magont av att inse vilken oerhörd flora av blommiga uttryck och målande fraser många författare har att plocka från. Vilken enorm gryta av naturreferenser de slevar ur och vilken arsenal av ord de använder för att få oss läsare att kapitulera inför deras elegant svarvade meningar. Jag blir helt enkelt svimfärdig av konkurrensen.

Hur ska jag, som får jobba för att gräva upp en fyndigare naturliknelse än “darra som ett asplöv”, någonsin hävda mig? Måste jag gå i Linnés fotspår, plugga lyrik på hög nivå eller bli ordbokens största vän för att nå ut?

Det är vid sådana tillfällen det är bra med goda råd. Och rubriken på det här inlägget var ett sådant jag fick en gång. Och det är ett bra råd. Förhoppningsvis. Även om det knappast ska tolkas bokstavligen…

Hittar man sin egen stil och levererar en underhållande, intressant och medryckande berättelse är det helt ok om ingen av bokens karaktärer (jag vet, men “figur” är inte lika bra) under något tillfälle jämförs med en liljekonvalj.

Och att språklig elegans och framgång inte går hand i hand i hand sägs Dan Brown vara ett bra exempel på. Han är verkligen en överklassens, ursäkta uttrycket, ord och faktabajsare. I följande artikel diskuteras tjugo av Dan Browns “värsta” meningar. Nyttig läsning tycker jag. Av flera skäl. En del av exemplen bär tydliga spår av språkpolisens ingripande. Men sånt här får man banemej alltid själv skit för:

“…the sound of his aluminum crutches echoing in this reverberant space.”

Ljudet ekade i den ekande rummet. Typ.

Heja Dan. Du skänker oss andra hopp.

>> Dan Browns tjugo värsta

Att hitta ett recept på hur man ska kunna hålla produktionen uppe och utveckla sitt skrivande hela tiden, även när förutsättningarna inte är optimala och ens nio-till-fem jobb suger åt sig all tid man har, tycker jag är skitsvårt. Den nedan länkade artikeln var dock en riktigt ögonöppnare för mig.

Jag lider inte bara av att jag lätt blir distraherad, utan även av att jag lätt distraherar mig själv.
Ibland känns som om skrivandet är så oerhört viktigt att man undviker det på grund av risken för att misslyckas. Risken att känna att man tappat gnistan. Stinget. Pressen blir för stor.

“Kvinnofängelset på TV! Herregud, det avsnittet har jag bara sett fyra gånger. Nästa kapitel får vänta…”

Men beväpnad med Doctorows tips, särskilt det om att stoppa mitt i en mening, har verkligen gjort underverk. Nu känns varje dag överkomlig.

Cory Doctorow: Writing in the Age of Distraction

Inspirerad av vår egen tävling har jag spenderat ett par dagar med att fila på ett eget bidrag. Förhoppningen är att för en gångs skull skriva klart ett första ukast tidigt och ge mig själv ett antal veckor att vända och vrida på vart enda ord. Att slutföra de sista fem procenten och veta när det är dags att sätta punkt – och sätta punkt då är något jag verkligen behöver lära mig.

Efter en inspirerad start på tusen ord har jag fått kämpa fram tre hundra till. Bidraget lär nog behöva sådär två tusen för at funka.
Behovet, längtan efter återkoppling och feedback är redan överhängande.

Tjuvkik:

Rattertask var lika slug. Lika girig. Lika obehaglig som han var pålitlig.
”Man får vad man betalar för,” konstaterade Rekryteraren. ”Eller rättare sagt, man får vad jag betalar för.”