Egentligen känner jag mig som en ganska olämplig recensent av novellsamlingar. Dels för att jag har läst för få noveller över lag, dels för att jag tenderar att ha ruskigt högt ställda förväntningar på dem.

Jag blir dock allt mer fascinerad och intresserad av novellen som format, så därför gör jag ett försök i alla fall.

För ”The Starry Rift: Tales of New Tomorrows”, en Aurealis Award vinnare för bästa antologi, har Jonathan Strahan lyckats engagera en imponerande samling nutida ikoner som till exempel Stephen Baxter, Cory Doctorow, Neil Gaiman och Alistair Reynolds.

Inspirerad av scifi:ns guldera på trettio, fyrtio och femtiotalet, har Strahan bett inte mindre än sexton framstående författare ge sin syn på framtiden. Och även om en hel del av novellerna bär spår av att vara något man plockar upp ur byrålådan och dammar av när en enträgen redaktör ringer och tjatar, så levererar antologin en härlig mix av mestadels ganska jordnära blickar in i framtiden.

Överlag känns novellerna rappa. Strahan har lyckats klämma in sexton noveller på fem hundra sidor och det är sällan någon av novellerna känns så därför självändamålsaktigt utdragna att man blir rastlös.

För mig som aldrig varit en storkonsument av scifi innebar antologin ett mycket glatt första möte med en hel drös författare.

Tricia Sullivan levererar i ”Post-Ironic Stress Syndrome” inte bara en historia helt i min smak, men hennes kvicka dialog och lite uppnosiga stil fick mig verkligen att dra på smilbanden. Både som läsare och som humorskribent.

I ”Ass-hat Magic Spider” levererar Scott Westerfeld kanske antologins till helhet tajtaste och mest rörande story med en befriande tydlighet som verkligen greppade tag i mig. Vikten av att ha rätt vikt har aldrig varit så tydlig om man säger så. Okomplicerat men effektivt berättat.

Margo Lanagan, som jag aldrig hört talas om, tar sig an konceptet valfångst på ett ganska otäckt sätt.

Slutligen vill jag även nämna Garth Nix som i ”Infestation” uppgraderar vampyrmyten på ett sätt som känns så fräscht att det hade förtjänat mer utrymme än bara en novell.

De för mig mer kända ansiktena är faktiskt de som generellt levererar det mest ointressanta materialet.

Alistair Reynolds novell är förstås förlagd i Revelation Space och naturligtvis bullrar det en ramjet någonstans. Tryggt så det förslår. Men inte så värst bra om man ska vara ärlig.

Samma gäller Stephen Baxter som nog tycker idén i ”Repair Kit” är betydligt bättre än vad jag tycker. För har inte precis bemödat sig att väva in den i en gripande historia. En vattenpöl har mer djup än den historien.

Cory Doctorow lyckas heller inte engagera riktigt med ”Anda’s Game” även den novellen är ett utmärkt exempel på hur man kan skriva solid scifi genom att ta ett existerande samhällsproblem och extrapolera det på en nära framtida miljö. Något även Greg Egan ger sig på i “Lost Continent” genom att belysa flyktingfrågan med en futuristisk lampa.

Neil Gaiman däremot är…. Neil Gaiman. Efter varje novell så har Jonathan Strahan lagt till ett kort segment om varje författare samt ett par rader om författarens egna tankar om novellen i fråga. Mycket rolig läsning! Av Gaimans notiser går att utröna att han skrev sitt bidrag ”Orange” under en flygresa. Det måste ha varit en intressant flygresa för ”Orange” är spårlöst skruvad.
Novellen består enkom av nedtecknade svar på frågor som en tjej vid namn Jemima Glorofindel Petula Ramsey ställs av någon form av polisinspektör som utreder Jemimas systers försvinnande efter att denne har blivit självlysande och destruktiv på grund av överkonsumtion av hemmalagad sololja. Typ. Pust.

Summa, summarum så blandar och ger ”The Starry Rift”, men det som fascinerar mig med antologin, vilket är fallet med de flesta novellsamlingar faktiskt, är att ju mer jag bläddrar i den nu när jag läst färdigt, ju bättre tycker jag att den är.

Bäst (svårt): Trisha Sullivans ”Post Ironic Stress Syndrome”

Sämst (lätt): Jeffrey Fords ”The Dismantled Invention of Fate” – påminn mig om att inte läsa Michael Moorcock.

Huvudpersonen i Saturn’s Children är den androida eskortflickan Freya. Hon driver planlöst runt i solsystemet med århundradets största existenskris i bagaget.

Föreställ att du är skapad för ett syfte som när du väl kommer till liv inte längre finns. Så är läget för Freya. Framtagen för att fylla rollen som mänsklighetens ultimata uppblåsbara barbara. Nu rökt. För det finns inga människor kvar att förföra.

På randen till avgrunden kastas Freya abrupt in i en serie händelser som visar sig vara något mindre slumpartade än de kanske först verkar.

Hon far kors och tvärs genom solystemet i jakten på en större mening med livet samt på ledtrådar om vad som kan ha hänt några av hennes “likasinnade” systrar som verkar ha försvunnit ur etern. På vägen, som den frustrerade sexmagneten hon är, förför hon allt i sin väg – oavsett om hon vill eller inte.

Stross koll på rymdresor som ligger innanför den existerande fysikens ramar är imponerande. Och sättet han bland annat beskriver Freyas nära, men ofrivilliga, förhållande till en reaktor är nästan poetisk i sin självlysande destruktivitet. Freya, slungas, seglas, och accelereras till den ena exotiska avkroken av solsystemet efter den andra. Fort går det inte. Ett problem Stross mycket elegant skriver sig ur.

Om själva intrigen går det nog inte att säga mycket annat än att den är väl genomarbetad. Stundom höll den mig på nålar, stundom föll den bort helt. Ibland var det var liksom roligare att titta ut genom tågfönstret än att följa vad som hände i tåget.

Freya själv är välskriven och de humoristiska passagerna är väl avvägda och passande. Beskrivningarna av Freyas varianter på mänskliga kroppsfunktioner är ofta riktigt fyndiga. Ibland går dock Stross för långt i sin lust att vilja ta en för läsaren välkänd term eller sak och skriva om den ur robotvärldens perspektiv. Organisk materia går till exempel under namnet rosa gägga. Jag misstänker att boken är fylld med sådana här omskrivningar. Jag fångade säkert inte ens en tredjedel.

Jag tillhör nog dem som inte tycker Stross är lika rolig som det är tänkt att jag ska tycka, men som tur är har han så många andra strängar på sin lyra att det inte gör något.

Saturn’s children är värdig en rekommendation. Så här kommer den.

I Halting State blir en bank inuti en av världens mest omtalade världar för onlinespel rånad. Denna till synes oskuldsfulla stöld av saker som består av ettor och nollor visar sedan vara toppen på ett betydligt allvarligare isberg.

Först det positiva: Charles Stross bild av hur onlinespelsvärlden kommer att utvecklas i när framtid känns mycket trovärdig. Gränsen mellan verklighet och fantasi har suddats ut ytterligare och spelen integrerats mer in i var mans liv. Det är inte utan en viss mån skräck man inser hur gärna man själv engagerat sig i spel som Steaming och Spooks .
Stross kräver rätt mycket kunskap av sin läsare. Det slängs med tung terminologi, åtminstone för mig som befinner mig i gränslandet, men jag blev såpass intresserad att wikipedia glatt nyttjades flitigt. Det är omöjligt att läsa boken och inte föreställa sig att Charles Stross själv måste vara den mest insnöade MMORPG programmeraren i universum. Och den passionen för ämnet han nu må känna för lyser verkligen igenom.

Boken är i stort sett skriven i andra person vilket känns udda till en början. Distanserat visst, men så pass lyckat i mina ögon att jag själv börjat experimentera med det.

Stross är också mycket skicklig på att låta historien drivas framåt på båda sidor om verkligheten. Ibland tappar man nästan bort om huvudpersonerna för närvarande befinner sig inuti ett spel eller inte. Och ofta är de i båda. Samtidigt.

Och det dåliga:
Boken börjar lekfullt i efterdyningarna av ett rejält fylleslag i Amsterdam. Där någonstans börjar jag förvänta mig att Stross tänker angripa hela historien med samma lekfullhet. För mig finns det en riktigt rolig bok som någon skulle kunna skriva på basis av verkliga brott som sker i overkliga världar. Men Stross väljer inte den vägen. Istället utvecklar sig boken till en allt allvarligare thriller där leken snabbt tar slut.
Även om Stross elegant lyckas öka insatserna under bokens gång, till slut står hela västvärldens digitala infrastruktur på spel, så tycker jag inte spänningsgraden hänger med. Slutet är indikativt med Stross oförmåga att fullt utnyttja sin egen strålande idé.

Karaktärerna har alla väl fungerande bakgrundshistorier och de lyckas spegla historien från flera intressanta perspektiv, men jag känner inte riktigt att jag är med dem. Troligtvis en effekt av andrapersonsberättandet.

Allt som allt en välskriven thriller, om ett högst aktuellt ämne, men jag tror boken hade fungerat bättre med en än mer humoristisk spinn.

Notera att Halting State nominerades till både Hugopriset och Locuspriset när den kom ut 2008.

Ibland när man läser gamla Science Fiction klassiker så tär svårigheterna med att visualisera och förstå den framtidsvision som beskrivs på den totala läsupplevelsen. Böcker som gavs ut för första gången på fyrtio och femtiotalet, som den här, utgår helt enkelt från så annorlunda historiska, vetenskapliga och teknologiska perspektiv att det kan vara svårt att greppa gamla framtidskildringar. Särskilt när man läser den på engelska.

Dessa svårigheter lider även Fahrenheit 451 delvis av för mig (fatta mig rätt, felet ligger inte i boken, utan i min bristande förmåga att förstå den värld som målas upp). Men den förtar absolut inte njutningen av att fångas i en sann mästares berättarjärngrepp.
Fahrenheit 451 utspelar sig i en form för närstående alternativ framtid (närstående med dagens mått mätt) med storbilds TV, dokusåpor och trådlös radio. Den handlar om en brandmannen, Guy Montag som ingår i en pluton i vars uppgift det ingår att bränna böcker. Böcker betraktas som något synnerligen ont av ett samhälle där alla  lever i hedonism, förslavade av sitt egen osläckbara törst efter sensoriskt stimulerans. Under ytan bubblar en helt värld nära mental kollaps, men om man inte tänker efter så kan man ju inte inse att man är gravt deprimerad heller, eller hur?

Tvivel gror dock inom Guy och efter ett möte med den fritänkande Clarrise McClellan, så börjar han ifrågasätta både sitt eget liv och hela det samhälle han är en del av.
På andra sidan staketet står brandchefen Beatty som driver en järnhård linje mot bokförbrytare. Beatty är bokens absoluta höjdpunkt. Han visar sig vara betydligt mer än bara en lagens långa arm som lydigt och utan eftertanke håller en tändare i handen och tuttar på minst lilla dikt.

Många tycks uppfatta Fahrenheit 451 som en protest mot censur och storebrorssamhället. Så kanske det är men för mig handlade boken mer om vad som faktiskt gör innehållet i all världens litteratur och det skrivna ordet i allmänhet så mäktigt. Så underbart Så nödvändigt, men också ibland så svårtyglat.

”What traitors books can be! You think they’re backing you up, and they turn on you. Others can use them, too, and there you are, lost in the middle of the moor, in a great welter of nouns and verbs and adjectives.”

Extra plus för den senaste utgåvan som innehåller ett förord där Bradbury beskriver hela skrivprocessen bakom Fahrenheit 451. Det är inte för inte man skäms som hobbyförfattare som trots en värld av digitala möjligheter får kämpa för att skita ur sig hundra ord på en dag.

Mästaren Clarkes sista bok gör tyvärr att man för hans skull hade önskat att han checkat ut lite tidigare. En lockande upplägg som fall platt som en pannkaka på alla sätt och vis.

I boken får man följa Sri Lankanen Ranjit Subramanians liv. En kvicktänkt yngling med läggning för matematik, astronomi och (ibland) män. Berättelsen utspelar sig i modern tid och framåt. En rad rymdvarelser är med på ett hörn och under bokens gång hinner Ranjit både bli inblandad i terroristaktioner och maktkamper på allra högsta politiska nivå.
Men i grund och botten handlar den primärt om Ranjits kamp mot Fermats sista Teorem. Huruvida han lyckas knäcka detta matematiska mysterium eller inte har sedan avgörande betydelse för både mänskligheten och rymdvarelsernas framtid.
Fast det har det nog inte ändå. Jag minns inte riktigt. Det hela är förvirrat, ganska tråkigt och firma Pohl/Clarkes framställning av den galaktiska ordning som råder bortom mänsklighetens vetskap är löjeväckande. Boken segar sig fram utan tydligt mål och gasar på utav bara helvete på slutet. Troligtvis för att författarna vid det laget inser att skiten inte håller ändå och det är lika bra att sluta plåga oss som läser.

Sexualitet är ett annat ganska dominerande tema, men varför det är så, och vad vitsen är går förlorat åtminstone på mig.

The Last Theorem är den typen av bok som är kul att läsa av den enkla anledningen att den ger oss hobbyförfattare hopp om framtiden.