Att se en filmadaption av en bok innan man har läst boken är egentligen inte riktigt min grej. Men då chansen att jag någonsin kommer att läsa Eragonböckerna är så liten, tyckte jag det kunde vara ett kul experiment att se filmen och utifrån den även försöka skaffa mig en uppfattning om böckerna.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att som film är Eragon mer rumphuggen än rolig, mer flyktig än flygfärdig och definitivt mer välmenad än välskriven och välspelad. Som reklamfilm för bokserien gjorde den dock förvånansvärt gott intryck. Visst, boken verkar lika originell som ett par Panasoanic högtalare (jodå, märket finns) men det tycks mig vara ett solitt hantverk som ligger bakom.

Hur nära filmen ligger boken kan jag förstås inte svara på men den lider svårt av att den uppenbart gör större hopp i handlingen än Millenium Falcon gör hopp i hyperrymden. Eragon kastas in i händelsernas centrum och intrigerna tätnar och skingras snabbare än hans drake Saphira kan flyga. Som tur är för Christopher Paolini, som är den (då) sjuttonåriga författaren till boken, så luktar det filmadaption lång väg. Så man förstår att boken filmen bygger på under inga omständigheter är så här, ja, ryckig och ytlig. Avgörande händelser bakas ihop till en oätlig sörja som inte håller ihop varken i tid, rum eller sinne.

Det märks också att samtliga skådespelare liksom inser det hopplösa i situationen och därmed spelar med vänstran. Karaktärerna är lika traditionsenliga som en midsommarstång och dialogen dem emellan pendlar mellan ett par minnesvärda rader till hela meningsutbyten som tyvärr blir minnesvärda av helt andra orsaker.

Inte heller rollbesättaren verkar ha haft någon större lust att kalla in tjänster för att besätta det här ordentligt. Jeremy Irons går på tomgång men kommer undan. John Malkovitch måste ha varit lika full som i Bad Santa när han tackade ja. Och den stackars killen som spelar huvudrollen…

Men om handlingen, dialogen och skådespeleriet gör tittare och boken viss orättvisa så gör bildspråket det inte. Ambitionsnivån är hög och utförandet faktiskt ganska coolt. Vyerna är fantastiskt vackra, allt kostymarbete både genuint och ganska kreativt, och många av de panoramasvep med kamerorna som funkade så bra i Sagan om Ringen filmerna återanvänds med framgång här.

De flesta specialeffekter är ytterst trovärdiga, väl balanserade och smälter in i världen på ett behagligt sätt. Det är mycket, men inte för mycket.

Att filmatisera ett episkt fantasyepos på nittio minuter kan aldrig vara lätt. Få har lyckats som tex Willow gjorde det. Och den här filmen gör det absolut inte. Men då och då bjuds man på härligt ögongodis och glimtar av en bokserie som lär vara betydligt fylligare än filmatiseringen av den.