Rankin är troligtvis en av de författare som smittat min eget skrivande mest. Han har en helt unik stil fylld med karakteristiska konstigheter. En del oerhört charmiga, men en hel hög extremt enerverande. Förhoppningsvis har jag inte bara inspirerats av de senare.

Det var många år sedan jag var inne i min tyngsta Rankin period, men jag minns fortfarande hur upplyftande det var att läsa en författare som skrev så roligt, så fantasifullt och som vågade leka med alla möjliga språk- och skrivregler. Rankin var ett namn jag drog ur hatten när folk undrade vem min favoritförfattare var och Douglas Adams började kännas lite maläten (vilket stämde rätt så bra med verkligheten skulle det visa sig). Troligen mest för att få lite stilpoäng genom att folk flest inte känner till honom. Men ändå.

Så när jag nyligen bestämde mig för att åter plocka upp ett Rankinalster så var det med skyhöga förväntningar. Den höga biten var i och för sig korrekt. För någon måste ha varit hög under den kreativa processen som ledde fram till publiceringen av ”Necrophenia”. Och Rankin själv hade nog huvudet i moln under stora delar av skrivandet. Men resultatet är i nivå med glocalnet.

Egenheter var det ja. Necrophenia är fullproppad med Rankinska egenheter om du förstår vad jag menar och det tror jag att du gör (1). Jag gjorde läsning (2) långa stunder förundrad över deras frekvens. Hans unika stil gör sig gällande hela (3a) tiden. För (3b) ofta faktiskt. Dessutom refererar han bekymmerslöst hela (3c) tiden till personer, platser och tingestar som endast existerar i Rankins universum. Som Hugo Rune (4). Som Fangios Bar (5). Och Brentford (6). Ok, kanske inte (3d) Brentford.

Pust. Att läsa Necrophenia tär alltså på tålamodet. Även om den förstås innehåller en del guldklimpar också. Som en scen där två av bokens rollfigurer hamnar i konflikt över vem som egentligen är berättarrösten. Den ene av dem jobbar nämligen bara i första person.

Handlingen då? Tja, Rankin verkar inte ha brytt så speciellt mycket om att ge sina läsare skuggan av en chans att hänga med, så därmed finns det ungefär noll möjlighet att sammanfatta intrigen i en recension.

Det handlar om levande döda och en komplott som går ut på att förgöra allt liv. Om Elvis. Om Elvis brorsa. Om en stad av guld där kackerlacksbröd går åt som smör (och där även just smöret högst troligt utgörs mestadels av kackerlackor). Om ett av världshistorien största band som ingen minns samt Tylerteknikens uppfinnare som är dömd att rädda världen.
Dömd. Verkligen, verkligen dömd.

Och då har jag ändå utlämnat ungefär allt. Rankin spårar ur oftare än ett SL tåg i en lövhög.

Ett problem Rankin har är att han ofta broderar ut de lokala, småstadsaktiga aspekterna av sin historia så mycket att man inte tar den på allvar när den väl tar episka proportioner. Berättelsen börjar med en musiktävling för skolband på sextiotalet och slutar med en kamp för hela mänskligheten i nära nutid. Det blir lite Xena Krigarprinsessan över det hela. Halva gudariket är på frammarsch och så dyker det upp… sju snubbar på häst.

Mot slutet antar boken en något mera linjär form och man slutar vara förvirrad över vems öde det faktiskt är som man följer. Och vem som faktiskt är boven. Och vem som inte (3e) är det. Då blir det också betydligt mera spännande. Och när sista sidan lades till handlingarna blev jag glatt förvånad över att inse att det rörde sig lite i brösttrakten trots allt.

Det måste ju vara värt åtminstone en stjärna om du förstår vad jag menar och det tror jag att du gör.

Läs någon av Rankins Brentford böcker istället.

Även om det är ett knasigt sätt att börja en recension på, så vill jag ändå  kommentera bokens genre klassificering innan jag ger mig på själva berättelsen. För jag tror inte det är självklart för alla vad The End of Mr Y är för typ av bok. Förläggaren, och det sätt på vilket boken framgångsrikt marknadsförts på, ger nästan känslan av att det inte rör sig om spekulativ litteratur över huvud taget. Men så är det förstås inte. Boken är ett typiskt exempel där förläggaren, eller kanske författaren själv, inte riktigt vågar stå för vad det är. I mina ögon är The End of Mr Y en ganska klassisk fantasyberättelse. Visst, den tar ett större avstamp i den “verkliga världen” än vad som kanske normalt är fallet. Men fantasy är det lik förbaskat.
Vore kul att höra andras åsikter i frågan.

Nåväl, bokens huvudperson heter Ariel Manto och hon är en lågbudgetstudent med självdestruktiva tendenser, ett knepigt förhållande till sex och ett djupt intresse för tankeexperiment och djuplodad filosofi. I sin jakt på nya mentala utmaningar, en större mening i tillvaron och eventuellt ett ännu sorgligare ligg kommer hon i kontakt med 1800tals författaren Alexander Lomas. Denne sägs ha skrivit en bok “The End of Mr Y” som förutom att vara extremt ovanlig också sägs omgärdas av en förbannelse.
Alla som har läst den dör.

Ett exemplar av boken flyter inte helt oväntat upp till ytan och Ariel kastas in i en flodvåg av hemliga experiment, domedagsplaner och en spännande konstruerad undre/inre värld som existerar bortom människans fysiska begränsningar. Tänk Matrix fast med filosofin och språket som byggklossar istället för kiselchips och volt.

Ariel är en ganska skön figur att följa. Hennes liv som luspank student känns både genuint, igenkännande och relevant. Däremot har hon ett inre språk som är lite tjatigt. Mycket går att sammanfatta med “fucking” om man säger så.

En aspekt jag verkligen applåderar, även om det kanske inte är så relevant för historien, är att Thomas lyckas etablera Alexander Lomas, hans teorier och hans plats i homeopatins och den dekonstruktiva filosofins historia på ett sådant sätt att jag gärna medger att jag googlade honom. Jag blev nämligen osäker på om herr Lomas faktiskt existerat eller inte. Och det kanske han har…. ?

Som läsare får man även kolla över axeln när Ariel i sin tur läser “The End of Mr Y” och den historien är nästan bättre än den i vår “The End of Mr Y”.

Ju längre boken varar, ju längre blir Ariels kontakter med den inre/undre världen och dess ja, invånare. Vilket får allvarliga konsekvenser. Insatserna blir högre och därmed även riskerna. Slutet är säkert omdebatterat och jag själv vet inte riktigt vad jag tycker – vilket, efter ett tag, ofta är en indikation på ett bra omdöme.

Utan att riktigt förstå varför  så lyckas inte Thomas hålla tempot uppe på det sätt som gör att jag under inga omständigheter kan sluta läsa. Lite segt. Lite lågdraget. Och med tanke på min vana att läsa böcker betydligt längre än så här, tar jag det som ett tecken på att boken fattas en viss puls. Spänningssekvenserna känns lite statiskt skrivna.
Och för att kunna följa konceptet bakom boken helt till mål måste man vara utrustad med en rätt hyfsad förmåga att kunna följa ytterst spekulativa resonemang. Och slitstarka skor.

The End of Mr Y ett klockrent tips för läsare med öppet sinne och intresse för språk och filosofi, men jag är lite förvånad att den slagit så brett som den har.

The End of This Review.

Jag som vana trogen inget större intresse av att återge handlingen i mina recensioner. Jag tycker inte alls är det som en recension bör handla om. Så jag gör det inte här heller. Det räcker med att säga att Winterbirth utspelar sig i en värld som för närvarande kontrolleras av en uppsjö mänskliga krigarklaner som påminner om en blandning mellan vikingar och skotska högländare. Av de andra fyra raserna som en gång delade världen med människan, finns det bara spillror kvar av några och ingen alls kvar av resten. Hundra år av fred har rått sedan en av klanerna tvingades i landsflykt till de frusna vidderna i norr på grund av, ja, religiösa olikheter. Men nu filas det på hämnd utav bara satan.

Huvudberättelsen kretsar sedan runt sonen till en av de mäktigaste klanernas överhuvud vars familj blir de första offren i det oundvikliga klankriget.

Ruckley lägger mycket vikt på att framställa sin värld som bister och ogästvänlig. Det lyckas han bra med. Landskapen, skogarna, byarna och bergen ger alla liv åt historien på ett härligt sätt. Även de slag som utspelar sig är bra berättade. I sju fall av tio tråkas jag ut av stora slag i fantasylitteratur men i Winterbirth levde de verkligen upp.
Ruckley håller sig trofast till den gängse mall för episk fantasy som nu går att köpa i drivor i vilken som helst bokhandel. I sin version av somliga standardelement, som i sin skapelseberättelse, hur han nyttjar och förklarar övernaturliga krafter och det politiska spelet makthavare och länder emellan tycker jag inte han lyckas så bra. Men något han lyckas otroligt bra med är Inkallim, den norra blodklanens elitförband. Relationerna och intrigerna de tre olika specialförbanden emellan är både spännande och välskrivet. En välbehövlig krydda i en annars rätt slät historia.

Dialogen är… ordinär och även om Ruckley åtminstone bitvis lyckas fördunkla vem som egentligen är god och vem som är ond har det mest effekten på mig att jag sitter och hejar på fel sida.

Winterbirth är första boken av en trilogi. De två uppföljarna har redan kommit, men det tar nog ett tag innan jag känner suget att plocka upp historien igen.
Såpass kall är den.

I Last Argument of Kings är det dags för alla seriens huvudkaraktärer och bifigurer att åter samlas mot ett gemensamt crescendo. I norr drar kriget mot sitt slug medan man i Adua är på väg att hamna i ett.
Logen, Jezal och Glokta för alla en kamp för att överkomma sina inre demoner och hantera den värld som raskt förändras runt om dem. Och yttre demoner står på randen till en storslagen återkomst…

Det fantastiska med ”Last Argument of Kings” är att när man tror den i princip är slut har det roliga knappt börjat. Abercrombie syr ihop sin historia på ett fantastiskt sätt.  Gång på gång tar berättelsen oväntade vändningar.
Bayaz spelar en allt större roll i historien och ju längre den går ju mer fenomenal framstår hans karaktär. Gammal stofil, lustig gubbe, arrogant översittare, maktgalen magiker, självuppoffrande hjälte, sinnrik politiker eller slug intrigmakare? Abercrombie iklär Bayaz fler kostymer än en börs VD och han klär dem alla.

Hurvuvida boken slutar lyckligt, dåligt eller alls är en intressant fråga. Jag hade nog förväntat mig ett mer tydligt slut. För insikten efteråt är verkligen att the First Law aldrig var tänkt bara som en trilogi. Allt för mycket lämnas obesvarat, öppet och ogjort för det. Allt för mycket som jag inte kan vänta att ta del av!

Fortfarande är min mest påtagliga kritik att Abercrombie efter tre böcker inte  förmedlar vad det är som driver hans huvudkaraktärer. De spelar ut sina roller i det Stora Spelet så gott de kan och är fenomenala överlevare, men det når en punkt när jag verkligen börjar undra varför de fortsätter spela.
En oerhörd brutalitet genomsyrar Abercrombies berättande. Slag är befriande rått framställda. Ingen går oberörd, ingen slipper blodvite. Men totaleffekten blir nästan för realistisk. Viljan och förmågan att slåss ännu en dag trots sketna odds och sargade kroppar är obegriplig. För den är inte tvingad så som historien framskrider.
Återigen inser jag att detta någonstans är kärnan i den poängen Abercrombie vill göra med sin First Law serie. Att episk fantasy ofta berättas som ett självspelande, förutsägbart piano där ödet alltid spelar huvudrollen. Menlösheten är slående. Men vitsen med den poängen går lite förlorad för mig i och med att Abercrombies historia i princip är lika självspelande.

Under de två och en halv först böckerna av First Law hade jag en gnagande känsla av att hade det inte varit för att svärdsvingarfantasy generellt lider av oerhört svagt och onyanserat persongalleri så hade inte serien varit alls lika befriande läsning. För själva intrigen kändes inte så mångfacetterad och världen inte så komplex. Men i sista halvan av Last Argument of Kings fick jag svar på tal.
Och det är ett argument jag inte kan svara på annat sätt än med tystnad och fyra och en halv stjärna.

”Before They Are Hanged,” tar vid där the Blade Itself slutade och följer upp händelserna i norr, söder och väster. Vill man veta mer än så, läs ettan. Först tänkte jag skriva ”fortsätter vi följa Logens, Sands och Jezals öden”. Fast det stämmer inte. För känslan från ettan om att huvudpersonerna bara är marionetter i ett högre syfte är i tvåan är nu en oundviklig realitet. Abercrombie försöker inte ens gömma det.
Han introducerar en rad nya karaktärsperspektiv för att fläska ut världen och historien och lämnar därmed den skickliga karaktärsdrivna berättandet därhän.
Handlingen är reducerad till ett enda långt uppspel till ett avslut som inte riktigt kommer. Det känns också som om Abercrombie i den här boken tror hans intrig är listigare än vad den faktiskt är. Tidigt förstår man vartåt det lutar. Och då blir Abercrombies skuggboxande bara långdraget.

Undantaget är Sands äventyr i den belägrade staden Dagoska. Där svänger det. Bokstavligen. Om Glokta var underhållande som lojal underhuggare i Adua är han lysande som ofrivillig härskare av Dagoska. Dialogen är kvick, kul och trovärdig. Likaså gäller sidokaraktärerna och intrigen. Om man i resten av boken hela tiden känner att man ligger ett steg före, så blir man gång på gång glatt överraskad över att ligga ett steg efter Glokta…

Det är också intressant att få en större inblick i Magiordern och dess historia. Ett område där jag verkligen tycker Abercrombie har lyft genren ett helt steg är hans hantering av magi och folk med övernaturliga krafter. Han väver in det fint i historien och ju mer man inser deras begränsningar både i karaktär och makt, ju roligare blir det.

Det är omöjligt att inte läsa den här boken om man gillade ettan. Och den har absolut sin kvalitéer. Men om första boken hamnade på rätt sida om den tunna linje mellan genreparodi och genrerevolution som Abercrombie ofta dansar på, så hamnar andra boken ibland på fel sida. Världen framstår stundom som enfaldigt endimensionell och samma gäller persongalleriet. Generalerna Poulter och Kroy och deras förhållande är ett sådant exempel. Broder Långfot en annan. Han känns som en karaktär spunnen ur en annan typ av fantasyvärld som Abercrombie nästan driver med.

Bokens främsta kvalité ligger kanske i Abercrombies förmåga att på ett ingående och närgånget sätt förmedla hur smutsigt, kallt och kaotiskt krig kan vara. Hur överleva är viktigare än att vinna och hur rädsla och panik är betydligt starkare drivkrafter än mod och tapperhet.
Det gör han bra. Nästan för bra.

Många har skrivit lyriska epos om hur Joe Abercrombie med sin ”First Law” trilogi ” elegant krånglar sig ur många av den den traditionella svärdsvingarfantasyns allra värsta klyschfällor. Hur han sprutat nytt liv i en genre som inte riktigt hämtat sig från den överväldigande filmatiseringen av Sagan om Ringen.
Och det råder ingen tvekan om att Abercrombie gjort genren en tjänst. Även om ”The Blade Itself” kanske inte är så halsbrytande annorlunda trots allt.

Handlingen i ”The Blade Itself” kretsar primärt kring tre individer. Först har vi den stenhårde Logen Ninefingers, nordlandets mest fruktade marodör, som på äldre dar kommit på andra tankar. Sedan har vi den pråliga, bortskämda svärdsfäktarfjollan Jezal dan Luthar som lever det ljuva livet i hela världens självkrönte huvudstad Adua. Och till sist möter vi Sand dan Glokta, en man som hade allt och miste allt – förutom livhanken – i en stekhet tortyrkammare i de södra ökenländerna.
Med litteraturhistoriens mest bångstyriga ben och en tandrad med fler luckor än en norskt hockeyförsvar hankar han sig fram i Adua som känslokall inspektör i konungens inkvisition.

Inte helt otippad leder diverse händelser till att dessa tre öden sakta börjar tvinnas samman.
Det som gör att man inte kan annat än att applådera Abercrombies debut är att han verkligen tar sina karaktärer på allvar. Precis som många andra påpekat, är det fantastiskt att han tagit sig tid att utveckla karaktärer som bär på en hel del motsägelsefulla drag. Om någon är hjälte eller ond i First Law världen är alltid en fråga om perspektiv.
Framför allt de tre huvudpersonernas inre dialoger är läsvärda i sina personliga enträgenhet. Logens filosoferande är vist i sin bondsköna enkelhet och hans ifrågasättande av allt han någonsin uträttat ytterst genuin. Och de tsunamivågor av självömkande som utan ände väller ut ur
Glokta är så överväldigande att man domnar bort – vilket förstås är meningen. Kombinerat med en rapp tunga så skapar det dialog av en kvalité som få fantasykaraktärer i modern tid kan mäta sig med.Glokta är så svag men ändå råstark. Otroligt dyster men ändå så rolig.

Jezal är drypande dryg och Abercrombie gör vad han kan med ett svårt utgångsläge. Jezal är och förblir bokens svagaste kort.

Handlingen då? Ja, bra fråga egentligen. En av ”the Blade Itself” styrkor men också svagheter enligt mig är att handlingen flyter på utan att man liksom egentligen fattar varför. Huvudkaraktärerna hamnar snabbt i lägen där de agerar pusselbitar i andras storslagna planer. Planer som jag som läsare inte får insikt i. Jag inser  någonstans att Joe Abercrombie lyckats lura  in mig i klassisk och storslagen hela-världen-står-på-spel konflikt. Spelpjäserna är betydligt intressantare än vanligt, men historien är lika förprogrammerad som vanligt. Utan tvekan är det här någonstans Abercrombie försöker välta genren på ändan, men jag begriper mig inte riktigt på vad han vill säga med den här meningslösheten.

Sista punkten på agendan gäller Abercrombies världsbyggande. En i sedvanliga fall ytterst viktig punkt för mig. All ära åt Abercrombie för att han lyckas engagera mig i en värld som är lika nyansfattig som karaktärerna är nyansrika. Namn drar han ur hatten med elegans, som i fallet med Logens gamla legosoldatskamrater Dogman, Black Dow och Grim. Som smäcken! Men i övrigt är hans värld av sådant kalkerpappersvirke att jag inte ens orkar bry mig om hur världen hänger samman och ser ut.
Den skapelse- och världshistoria som Abercrombie målar upp genom introduktionen av Bayaz, den siste Magin, och mästermakaren håller dock hyfsat.

Sammantaget är ”The Blade Itself” ett måste för trogna fans av svärdsvingarfantasy. Kul action, rolig dialog, trovärdiga karaktärer och en involverande historia som gör att man längtar efter mer.
Men om du mot förmodan tycker Tidens Hjul är tråkig för att Jordans värld är en simpel mans verk så kommer du nog att förolämpas av det här.