Utan tidigare erfarenhet av att recensera böcker för allmänhetens beskådande har jag inför lansering gjort ett tappert försök att läsa på om recensionens in och ut. Efter att ha studerat en uppsjö olika recensioner är det en vanligt förekommande företeelse som jag inte begriper mig på. Jag är därmed nyfiken på andras åsikt i frågan.

Är det verkligen recensionens roll att förse läsaren med en detaljerad genomgång av bokens handling? Det är inte så att jag tror att det är recensentens intention att avslöja avgörande element i handlingen, men i sin iver att ge sin recension substans och kontext så slutar det de ofta så. Likt en överambitiös filmtrailer pumpas läsaren full med information som förtar en del av den intrigresa som författaren har planerat.

Behövs det verkligen för att ge läsare vägledning i sina köpval? Räcker det inte med att bedöma intrigens hållbarhet, komplexitet, trovärdighet och handligens tema?

Som en del av mitt förberedande arbete besökte jag en paneldebatt under Imagicon 2 på ämnet ”the noble art of critique”. I panelen satt författaren James [red.anm - ooops!] Graham  Joyce, recensenten Brita Planck samt två framstående individer inom den finska eskapismen, Johanna Vainikainen Uutsitalo och Vesa Sisättö. Modererade tappert gjorde Mats Linder.

Men det hjälpte föga.

Antingen var paneldebatten ett bevis på att konsten att recensera verkligen är extremt svårdefinierad och därmed också klurig att debattera, eller så var det bara ett bevis på vikten att bara bjuda in individer till en paneldebatt som har något konstruktivt och relevant att säga.

I princip gav paneldebatten ingenting förutom att James Joyce bekräftade min egen bild av vad som bör vara skillnaden på ”review” och ”critique”. En recension riktar sig till potentiella läsare medan en värderande granskning riktar sig till en publik som redan läst verket i fråga. En granskning bör därmed ingående begrunda och belysa handlingen och intrigen.

Tyvärr förstördes den avslutande frågesessionen av en hel hög icke-frågor så jag hann själv aldrig ställa just frågan – var drar man gränsen mellan att ”review and reveal the plot”.

Så därmed beslöt jag mig att försöka så fröet till en diskussion här.
Tills vidare kommer jag, i mina recensioner, att försöka fokusera på att förmedla de känslor läsningen gav upphov till samt att kommentera kvalitén på själva hantverket. Vad författaren de facto byggt upp får läsare själva läsa sig till. Men det är kanske inte alls vad de flesta läsare av recensioner är ute efter…

Notis: Bilden är publicerad under Creative Commons licens.

John Ajvide Lindqvist gjorde det med skräcken. Finns det någon chans att en svensk fantasyförfattare någonsin når ut till läsare bortom de svenska ungdomshyllorna på ett liknande vis? Och vad skulle i så fall krävas? Detta ämne var föremål för en paneldebatt under Imagicon 2 konferensen som hölls i Stockholm i mitten av oktober. Den här artikeln försöker återge och bygga vidare på det som togs upp.

I panelen satt Patrik Centerwall som modererade, Anders Björkelid, Karolina Bjällerstedt Mickos och Daniel AlfredssonAlbertsson [det ber vi Daniel om ursäkt för] från Catahya.

Inledningsvis konstaterades det att panelen överlag inte ansåg ett liknande fenomen inom fantasyn som särskilt troligt. Men att denna skepticism till viss del grundade sig i hur genren definierar sig själv. Ett fantasyverk som skulle lyckas med det som Ajvides  böcker lyckats med, skulle troligtvis helt enkelt inte klassas som fantasy. Varken av utomstående, eller, anmärkningsvärt, av genreförespråkare.

Det svenska fantasyarvet
Arvets betydelse var något som togs upp gång på gång. Antingen resonerar man att det fantasyarv som Astrid Lindgren och Tove Jansson och många, många fler lämnat efter sig torde vara en jättestark grund för nya författare att ta avstamp från.
Eller så kan man hävda att dessa författares fokus på barn och ungdomsböcker gjort det oerhört mycket svårare för vuxenfantasyn att få fäste.

Karolina Bjällerstedt Mickos pratade exempelvis om förlagsvärldens tendens att åldersklassa fantasyverk som ungdomslitteratur trots att de inte ens är skrivna för den målgruppen.

Sanningen ligger väl troligtvis, som vanligt, mitt emellan.

En annan del av det svenska fantasyarvet som man inte kan bortse från är rollspelen och rollspelsutgivaren Äventyrsspel. Anders Björkelid spekulerade i att det kan ha varit hämmande för svensk vuxenfantasy att det just när den genren fick en uppsving utomlands på nittiotalet så var man i Sverige fast i en rollspelsdebatt. Rollspel blev signifikativt med fantasy vilket ledde till en likriktning inom hela genren.

Diskbänksrealism
Patrik Centerwall lyfte tidigt i debatten fram termen ”diskbänksrealism”. Den finns i ”låt den rätte komma in” och känns som lite av en nyckelkomponent i nästan all svensk kultur och nöjesproduktion som verkligen slår. Är det det som saknas för att svensk fantasy ska växa ur sin ungdomskostym?

Ja, kanske. Frågan är väl kanske vad det skulle varai för form. Är the Chronicles of Thomas Covenant fantasy med diskbänksrealism? Är The End of Mr Y fantasy med diskbänksrealism? Och om det är det, är det ens klassat som fantasy?

Fantasy som vill säga något
Försöker man skriva fantasy med någon form av underliggande budskap hävdade Karolina Bjällerstedt Mickos, tenderar de budskapen att överskugga hela boken. Boken blir så att säga inte längre bedömd utifrån dess kvalitéer som fantasybok.

Och (min åsikt) när man har en läsarkrets som är så traditionell, så blir förstås det här ofta ett problem. Försöker man inte säga något minskar troligtvis också möjligheterna att slå brett. Jag tror inte det måste vara så, men med tanke på den svenska litterära traditionen så… ja… tyck gärna till.

Rätt bok, på rätt plats vid rätt tid
Onekligen kan man inte bortse från vikten av tur för att en genre eller en författare ska få ett uppsving. Vilket panelmedlemmarna också betonade. Ajvide refuserades gång på gång innan ”låt den rätte komma in” till slut såg dagens ljus.

Men, och kanske är jag naiv, jag vägrar köpa bilden av att förlagssverige (som jag hittills inte haft några egna erfarenheter av) inte, i dessa tider, skulle vara öppna för den typen av den typ av alster som utomlands legat till grund för några av de största underhållningssuccéerna någonsin. Eskapistisk underhållning dominerar ju fullständigt i bokhyllorna, på TV och i biograferna. Harry Potter, Twilight och True Blood för att nämna tre.

Ett av följande måste till
Som ett resultat av debatten började jag skissa på olika scenarion som skulle kunna skapa den önskade framgången för svensk fantasy. Mest som en rolig och inspirerande övning. För man kan ju in leva i föreställningen att det inte går.

Diskbänksscenariot - Ta en skopa bruksort. En alv. Blanda med ett magiskt föremål. Tolka inte receptet ordagrant. Hota förläggaren med kniv om han inte är villig att klassa det du skrivit som fantasy. Publicera.

Gör-en-Lindgren scenariot – Harry Potter och varenda Disneyfilm sedan Toy Story är ett exempel på att dagens vuxna gärna konsumerar underhållning primärt gjord för barn och ungdomar. Kan den svenska ungdomsfantasyn få in en fullträff som funkar utomlands (herregud, någon tyckte Sapkowskis The Witcher förtjänade en internationell publik) så kan det i sin tur även attrahera vuxna läsare i Sverige som dras med i ”hypen”.

Trekantsscenariot – Ska man skriva fantasy för en mer vuxen målgrupp i Sverige 2009 måste man nog göra det på ett sätt som gör innehållet direkt olämpligt för yngre. Där den ormklassificeringen som Bjällerstedt pratade om helt enkelt inte går att göra. Anders Björkelid pratade en del om det här scenariot under panelen. Sex och samliv är troligtvis en bättre väg än blod och krig…

När han pratade om detta mindes jag själv när läste Grottbjörnens folk serien i elva/tolvårsåldern och insåg att det var ett viktigt element av berättelsen som jag inte riktigt var förmögen att förstå….

Videospelscenariot – Den svenska spelutvecklingsbranschen är urstark. Precis som ovan nämnda the Witcher fann internationell publik genom den polska utveckligsstudion Red Studio, skulle något liknande kunna hända i Sverige.

Kommer modern svensk fantasy och kunna göra ett avtryck på den internationella marknaden precis som Lindgren och co? Vilka hinder har jag missat? Vilka möjligheter? Vilka framgångssagor?

Följande är en reflektion på och ett försök att återge en paneldebatt på ämnet ”kräver fantasy ett eget språkbruk” som nyligen gick av stapeln under SciFi konferensen Imagicon 2.

Inledningsvis skulle jag vilja nämna att detta var den bästa av de paneldebatter jag besökte under Imagicon 2. Mycket informativt och inspirerande!

För att hålla det enkelt har jag valt att ta upp fem av de huvudpunkter som debatten kom att kretsa kring. Mycket annat intressant togs också upp, men detta var vad som fastnade hos mig.

Arkaiskt språk?
Fantasygenren omgärdas ofta av föreställningen att det krävs ett visst språk, en viss tonalitet för att författaren ska kunna etablera de främmande och historiska miljöer berättelserna ofta utspelar sig i. Det kommer så att säga naturligt. Men för mig tog Anders Björkelid, som var mycket aktiv under debatten, effektivt kål på den föreställningen genom att istället prata om ett neutralt språk.

Oavsett vilken epok, vilken miljö och vilken samhällskonstruktion man än hämtar sin språkliga inspiration från, hävdade Björkelid, så kommer det att ”smitta” ens berättelse. Så för att ge sin värld och sin berättelse en chans att etablera sina egna värdegrunder, sin egen historia och sitt eget tugg, krävs det att man utgår från ett fullständigt tidsneutralt språk.

Ett språk som man sedan, som språk-  och fantasyvetaren Stefan Ekman uttryckte det, själv kan krydda.

En unik känsla från åtta ord
Som hoppfull författare kan det ofta kännas som ett enormt ok att skriva i en genre där stora sektioner ur ordboken är insorterade under ”se, men inte röra”. Så sent som igår kväll brottades jag med frågeställningen huruvida jag kunde nyttja ord som ”anlitade”, ”jobbet” (som i utfört arbete) och ”kassa”. Tre av tre sorterades till slut bort. Därmed var det  roligt att höra Stefan Ekman peka på hur ofta det är möjligt att skapa en speciell känsla som kapslar in en hel text med ytterst små medel. Han tog ett exempel där studier visat att en erkänd texts autenticitet hade sitt ursprung i åtta väl valda, frekvent förekommande ord.

Utmaningen ligger därmed kanske primärt inte i att skapa den där speciella känslan man vill etablera, för det är relativt överkomlig utmaning, utan snarare att göra det på ett genuint sätt. Ett annat exempel Stefan drog var hämtat från Ursula Le Guin som påvisat hur enkelt det kan vara att skriva om icke-genuina texter så att deras eskapistiska, säregna element går förlorade.

Är alla som lever länge alver?
En intressant problemställning som lyftes fram var svårigheterna att som författare hantera genreläsarens, ofta omfattande, referensramverk. Fantasyläsaren är överlag ganska så traditionell och har en tendens att kräva av och förutsätta en hel del om de berättelser han eller hon läser. Att bryta sig ur detta ramverk som författare är ofta knepigt.

Läsaren kommer helt enkelt att läsa in en massa i en text som inte finns där. Anders Björkelid använde sin själv som exempel. En recensent beskrev en långlivad ras som förekommer in en av hans alster (Ondvinter?) med orden ” en slags alver”. Vilket inte alls är tanken. Jobbigt.

En fråga jag ville ställa men som det inte fanns tid till, är huruvida detta referensramverk är så väl etablerat i läsarkretsen att man som författare kan börja utnyttja det för att lättare slå sig fri från dess järngrepp. De flesta exempel jag kan komma på är heltokiga men om man nu verkligen inte vill att ens läsare skall förväxla ens ras med alver, torde det ju vara som allra lättast att beskriva skillnaderna ur ett alvkontext?

Många gånger känns det som en genväg att nyttja mytologins referensramverk när man vill ge läsaren en bild av något unikt. Jag inbillar mig någonstans att det borde gå att göra samma sak med fantasyns etablerade föreställningar.

All fantasy är översatt
Jag minns inte vem av medlemmarna i panelen som drog upp det , men det har faktiskt inte slagit mig förut att väldigt får episka fantasyverk kan anses vara skrivna på originalspråket. För originalspråket existerar ju bara inuti världen. Detta faktum skapar utmaningar i flera led som författare och översättare måste brottas med.

Först och främst måste man som författare bestämma sig för vilket förhållande man vill ha till originalspråket. Många gör nog som Christina Brönnestam (Svart Eld) förklarar i den här intervjun på Catahya och helt enkelt betraktar sin egen text som en översättning av originalet. Det ger författaren vissa friheter att så att säga anpassa och modernisera språket.

Ett annat stort beslut är huruvida man ska väva in element av originalspråket eller inte. Är man så skicklig som Tolkien, som också hör till kategorin översättare även om hans översättning av Midgårds alla språk absolut bär spår av det arkaiska, är det förstås relativt enkelt. Och definitivt fördelaktigt. Men om fragmenten man väljer att lyfta fram härstammar ur en språkkonstruktion som är  i sig ofärdig och underutvecklad så tenderar det där att lysa igenom och låta plastigt.

Panelen diskuterade också svårigheterna med att de flesta originalspråk (eller översättningar av världarnas originalspråk) ofta har sina rötter i den anglosaxiska språktraditionen. Så när verk väl översätts till svenska så låter saker och ting främmande i två led. En problematik som i Sverige förstås bäst illustreras av Tolkiens egen önskan om att den ”engelska” namnen i Härskarringen skulle översättas, och den eviga debatten om originalöversättarens Åke Ohlmarks försök att göra detta.

Jag har själv aldrig haft problem med Ohlmarks  version på namnen (skrev jag det högt!!!) tvärtom, men det säger ingenting om resten av översättningen. Läsa mer om ämnet kan man bland göra i den här recensionen av Erik Anderssons och Lotta Olssons nyöversättning.

Måtte fan ta dem
Till sist vill jag även försöka återge en del av det som sades om den eviga problematiken svordomar. Det var roligt att höra Anders Björkelid prata om hur knivigt problem han själv tycker det är. Hur mycket han fick brottas med det i  Ondvinter. Många av världens effektivaste svordomar har ett religiöst ursprung. Så det är ytterst onaturligt att föreställa sig dem som en del av det neutrala språket. Men samtidigt kräver svordomar, för att vara kraftfulla, ett sammanhang, ett ursprung. Och det tar förstås ett tag att etablera.

Den andra typen av effektiva svordomar är ofta sexualrelaterade. Och det fungerar något bättre. Sedan kan man ju diskutera om huruvida Joe Abercrombies rapande av ordet ”fucking” i First Law serien verkligen fungerar. Och i så fall varför. För med tanke på att First Law är en väldigt tam trilogi ur det hänseendet så faller den svordomen rätt platt tycker jag i hans värld.

Dessutom är och förblir ”fuck” ett tidstypiskt uttryck.

Vad finns det egentligen för egenproducerade svordomar i fantasyhyllan som faktiskt fungerar?

Jag kan ju lika bra begå genrehädelse nummer två och tycka att ”By Belar’s Beard” faktiskt satt som smäcken i Eddings Belgarion.

Jag hoppas innerligt att denna genomgång, som är en blandning av panelens och mina egna tankegångar, ger en rättvis bild. Tyck gärna till!

[Bilden är från förlaget Natur & Kulturs hemsida nok.se]