Nästa uppdatering av sajten ligger runt hörnet. Därmed har det vanliga postandet legat lite lågt ett par dagar. Har inte skrivit mycket alls av någonting.

Den viktigaste ändringen i och med den kommande uppdateringen är införandet av något vi kallar för “fantastikkollen”.
Det är en liten nyhetssnurra som kommer att presentera inlägg från en uppsjö svenska och engelska nyhetssajter och bloggar på ämnet fantastik, fantasy, science fiction och skräck. Arbetet med att uppdatera och ständigt förbättra “fantastikkollen” kommer förstås att ske fortlöpande. Men redan nu tar vi gärna emot tips på sajter vi inte får missa.
I ursprungsuppsättningen har vi valt ut ungefär tjugo olika källor som ska stå för nyhetsflödet. Lansering innan arbetsveckans slut.

En annan viktig uppdatering är att vi nu är redo att ta emot fler skribenter. Separat annonsering kommer att göras.

En tredje sak vi jobbat på ett tag är ett gäng nya tävlingar. Deadlinen för de tre första har nu gått ut och det är väl bara att konstatera att vi behöver ytterligare förbättra bloggens spridning och kännedom innan vi ger oss på något på samma skala igen. Själv är jag överlycklig över att skrivtävlingen gav mig anledning att jobba på en idé som nu närmar sig 10 000 ord.

Med läsandet går det trögt på grund av att den hyllade Metro 2033 är Helt. Brutalt. Dålig.

Är halvvägs och vill just för tillfället mest av allt lägga mig på spåret och låta spöktåget som åker runt någonstans i Moskvas tunnelbana anno 2033 mangla mig. Förhoppningsvis lyckas jag ta några av bokens många helt hysteriskt malplacerade karaktärer med sig. Inklusive huvudpersonen.

Att se en filmadaption av en bok innan man har läst boken är egentligen inte riktigt min grej. Men då chansen att jag någonsin kommer att läsa Eragonböckerna är så liten, tyckte jag det kunde vara ett kul experiment att se filmen och utifrån den även försöka skaffa mig en uppfattning om böckerna.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att som film är Eragon mer rumphuggen än rolig, mer flyktig än flygfärdig och definitivt mer välmenad än välskriven och välspelad. Som reklamfilm för bokserien gjorde den dock förvånansvärt gott intryck. Visst, boken verkar lika originell som ett par Panasoanic högtalare (jodå, märket finns) men det tycks mig vara ett solitt hantverk som ligger bakom.

Hur nära filmen ligger boken kan jag förstås inte svara på men den lider svårt av att den uppenbart gör större hopp i handlingen än Millenium Falcon gör hopp i hyperrymden. Eragon kastas in i händelsernas centrum och intrigerna tätnar och skingras snabbare än hans drake Saphira kan flyga. Som tur är för Christopher Paolini, som är den (då) sjuttonåriga författaren till boken, så luktar det filmadaption lång väg. Så man förstår att boken filmen bygger på under inga omständigheter är så här, ja, ryckig och ytlig. Avgörande händelser bakas ihop till en oätlig sörja som inte håller ihop varken i tid, rum eller sinne.

Det märks också att samtliga skådespelare liksom inser det hopplösa i situationen och därmed spelar med vänstran. Karaktärerna är lika traditionsenliga som en midsommarstång och dialogen dem emellan pendlar mellan ett par minnesvärda rader till hela meningsutbyten som tyvärr blir minnesvärda av helt andra orsaker.

Inte heller rollbesättaren verkar ha haft någon större lust att kalla in tjänster för att besätta det här ordentligt. Jeremy Irons går på tomgång men kommer undan. John Malkovitch måste ha varit lika full som i Bad Santa när han tackade ja. Och den stackars killen som spelar huvudrollen…

Men om handlingen, dialogen och skådespeleriet gör tittare och boken viss orättvisa så gör bildspråket det inte. Ambitionsnivån är hög och utförandet faktiskt ganska coolt. Vyerna är fantastiskt vackra, allt kostymarbete både genuint och ganska kreativt, och många av de panoramasvep med kamerorna som funkade så bra i Sagan om Ringen filmerna återanvänds med framgång här.

De flesta specialeffekter är ytterst trovärdiga, väl balanserade och smälter in i världen på ett behagligt sätt. Det är mycket, men inte för mycket.

Att filmatisera ett episkt fantasyepos på nittio minuter kan aldrig vara lätt. Få har lyckats som tex Willow gjorde det. Och den här filmen gör det absolut inte. Men då och då bjuds man på härligt ögongodis och glimtar av en bokserie som lär vara betydligt fylligare än filmatiseringen av den.

Tanken från början var att skriva ett ganska kort inlägg om kartors och geografiska visualiseringars plats i fantasy. Inget akademiskt underbyggt. Inget grundat på djupare research. Bara några lösa funderingar utifrån mina egna erfarenheter av att bygga världar till mina pågående projekt.

Men när jag väl satt där blev jag förstås orolig för att blint klampa i ett klaver av garguantiska mått. Så därför kändes det ändå bäst att surfa runt lite och se vad som redan diskuterats i ämnet…

Nu när jag gjort det kan jag förstås inte undgå att förhålla mig till det jag har läst. Även om jag fortfarande friskriver mig från att följande skulle vara någon form av objektiv analys av fenomenet kartor i fantasy, så har ambitionen onekligen svällt. Därmed har jag delat upp inlägget i två delar. Det här är, inte helt otippat, första delen. Den fokuserar på vad kartor faktiskt kan vara bra för från läsarens perspektiv. Del två fokuserar på kartors roll för författaren själv.

Jag utlovar redan nu att jag i slutet av del två kommer att sammanfatta min ståndpunkt om kartors vara eller icke vara i en enda simpel grundregel.

Inspiration har jag bland annat hittat i essän ”The Reader and the Map” av Johan Jönsson och i en reflektion på samma essä författad av Matt Cheney. Denna reflektion har i sin tur insiktsfullt kommenterats av Johan Jönsson själv, A.R Yngve med flera. Dessutom finns ett läsvärt inlägg på bloggen nihonshu.blogsome.com som jag kommer att referera till under del två. Slutligen går det att ta del av Joe Abercrombie med följes insiktsfulla åsikter om kartor på hans blogg.

Där någonstans slutade jag. Som sagt, jag vill ju mest av allt sätta ord på mina egna funderingar…

DEL 1 –

Det är värt att notera att jag personligen är något av en kartofil. Så det faller sig rätt naturligt att jag tillhör karta-eller-så-ställer-jag-tillbaka­-den-i-hyllan falangen. Dock har jag (ändå) läst tillräckligt mycket icke lattitudorienterad fantasy för att begripa att kartor inte är en nödvändig ingrediens för att leverera fantastik fantastik.

För läsaren kan kartor uppfylla följande syfte:

1. Som ledsagare i berättelser med stor tyngdpunkt på förflyttningar. Eller som Johan Jönsson uttrycker det sin essä:

”…the map was seen as the key to understanding the travels of the protagonists, and following them without such help often resulted in frustration for those used to being able to look on the map.”

2. Som hjälpmedel för läsaren att greppa storskaliga konflikter och strategiska händelser genom att sätta dem i någon form av geografiskt perspektiv. Visserligen skulle man nog kunna hävda att få slag i fantasyberättelser återspeglar den komplexitet som ligger bakom behovet av kartor i många militärhistoriska alster. Men ändå.

3. Att ge läsaren en insikt i världs inre väsen genom att rita den och forma den på ett sätt som kanske inte återger den med geografiskt exakthet, men som reflekterar kartritarens kulturella och historiska perspektiv på världen. En intressant vinkling som bloggaren Mad Scientist Mat  uttrycker så här:

”… make them the sort of maps intended to teach the area’s religion instead of for navigational purposes.”

4. Skänker realistisk tyngd. En del hävdar att kartor är en indikation på motsatsen, men det finns nog inget generellt belägg för att en värld blir mindre mångfacetterad och logiskt konsekvent på grund av en karta. Det är nog bara så att en karta ganska enkelt kan avslöja ett redan hafsigt hantverk.

6. Att snabbt ge läsaren en inblick i berättelsens komplexitet.

7. Att hjälpa och förstärka läsarens fantasi både innan, under och efter läsning. Att skapa nyfikenhet och förundran som lockar till läsning.

”A stylistic devise that creates suspension of disbelief” –  A.R Yngve.

8. Att rama in berättelsen och hålla läsarnas fantasi på rätt spår så att inte händelserna i volym sexton och sjutton, som författaren redan planerar, föranleder stor förvirring.

9. Slutligen kan kartor helt enkelt uppskattas för sina oberoende kvalitéer som konstverk.

———————————————

Jag anser alltså att det finns ganska gott om anledningar till varför jag som läsare slickar mig om munnen när jag ströbläddrar i en nyutkommen fantasybok och ögonen får syn på en blyertsskuggad kustlinje.

Men, och det är temat för del två, alla dessa anledningar faller som meningslösa furor om inte författaren själv drar nytta av de möjligheten kartor kan utgöra. Gör han inte det, finns det nog ingen vidare poäng att skapa en heller.

Fortsättning följer….

[Alla bilder är skapade med det utmärkta kartritarprogrammet Campaign Cartographer 3 och är © Profantasy.com ]

Jag är nyfiken på hur mycket research etablerade fantasyförfattare faktiskt gör. Hur mycket de nyttjar den vaga uppfattning om saker och tings utseende, funktion och bruk som man ofta besitter och spär på med den egna fantasin. Eller om de faktiskt bygger sin miljöbeskrivningar utifrån noggrant utförd research som det sedan selektivt plockas från.
Själv är  jag gränsfallsmaniskt beroende av research. Hela tiden. Och just nu är det diverse hästvagnar genom historien som synas i sömmarna. Kanske beror det på att den ringa erfarenhet jag har, härstammar från manus- och sketchskrivarträsket. Så miljöbeskrivningar är inte riktigt min kopp te.

Med andra ord. Jag är värdelös på att fylla mina berättelser med målande och detaljerade beskrivningar av miljöer, personer, platser och prylar.
Research är därmed min enda räddning.

Orsaken till detta nyvunna intresse för hästvagnar är en passage i den här texten som jag filar på inspirerad av vår rollfigurstävling.

Min tankeprocess kring research ser ofta ut ungefär så här:

“Min rollfigur sitter i en vagn.”
“Vagnen ser ut som följer…. rackarns jag vet inte hur man beskriver en sådan vagn.”
“Hur ser sådana vagnar ut egentligen?”
[google image]
“Ja just det, så ser sådana vagnar ut.”
“Men vad heter alla olika delar? Och vilken typ av vagn är jag ute efter egentligen?
[google + wikipedia + obskyr sajt på området]
“Sådär, då har jag ett antal ord,funktionsbeskrivningar och uttryck att utgå från.”

Just i det här fallet var det ord som droska, kuskbock, enspännare och läderremsfjädring som satte igång processen. Svårast har varit att hitta rätt term för den delen av en innesluten hästvagn (som i bilderna nedan) där passagerarna sitter. Hytt känns rätt men är nog inte det. Provade kabin men det känns inte heller rätt. Ofta refereras det till “övertäckt vagn” när det pratas om den typen av vagn, men det blir konstigt när jag försöker beskriva olika delar av vagnen…

Engelska wikipedia sidan på området gör en gråtfärdig för att den förstås innehåller allt det här. Men svenska…  icke. Och översättningar av terminologi är ju inte alltid så enkla. Efter lite grävande på vagnhistoriska museets sida så hittade jag bruk av ordet ”kupé” så voila. Kupé it is.

Tre dagars arbete för vad? För det här…

——————————————————

Den drog fram över en kullerstensgata som övermannade dess minimala läderremsfjädring med dragdjurens varje steg. Han hade fått tillgång till den här avställda paradvagnen när hans gamla, trofasta droska förlist i Tåkan.

Det var en högrest vagn med plats för fyra i en lätt päronformad kupé. En rygglös bänk till kuskbock var placerad längst fram. Vagnens ram var vackert snidad i mörkt trä och draperad med dyra tyger i gälla färger. Från varje takhörn vajade färglada plymer. Enorma bakhjul med klängväxter av brons som slingrade sig längs ekrarna gjorde sitt för att skänka ekipaget pampighet.

——————————————————-

Inte. Så. Effektivt. Kanske.

Bilden till höger är från hästvagnsutställningen i Möklinta.

Tredje bilden är från bloggen Washington Caleidoscope.

Andra bilden är från bloggen En Svensk i New York.

Första bilden är från Livrustskammaren på Stockholm Slott.

Först ett förbehåll: Min skräckbokhylla ryms nog inuti en hobs kylskåp(med rätta kan man diskutera om matgladheten övervinner litenheten) en skoaffär för hober. Förutom en begränsat antal Stephen King böcker består den enkom av en större samling Dean R Koontz som jag i början av nittiotalet konsumerade som rabatterade McDonalds cheeseburgare. Av dessa är det bara Kings ”Stark” och ”Det” samt Koontzs ”Skymningsögon” och ”Watchers” som lämnade bestående intryck. (Otäckast i samlingen är dock Kings novellsamling ”Den förskräckliga apan” på grund av att den inkluderar både den nyligen filmatiserade ”Dimman” men också ”Flotten” som gjorde mig skeptisk till luftmadrasser flera år framöver.)

Med andra ord är jag varken en stor konsument av skräck, jag är inte uppdaterad på genren över huvud taget och jag har nog ingen fallenhet för att gilla skräck. Så det är med den bakgrunden jag satte mig och sträckläste ”Människohamn” på ett hotellrum i Wien.

Att Människohamn är en bra bok går inte att komma undan. Det tål att sägas direkt. Fann det förunderligt att den var så otroligt lättläst (sett till tiden den tog att läsa) trots att Lindkvist språk, när det isoleras i enstaka paragrafer, ibland känns både omständigt och ålderdomligt. Kanske är det en illusion som genereras av den stora portion ångest som genomsyrar nästan varenda rad av Människohamn. I vilket fall måste det vara en helt underbar gåva som författare att känna att man kan injicera sina skapelser med sådan tyngd utan att språket skulle få ”Brott och Straff” att framstå som en Kalletidning.

Jag letade länge efter rätt ord för att beskriva vad jag tycker bäst om med Människohamn. Inte förrän jag läste den här recensionen av boken på svd.se fann jag det.

Gehör. Han tycks ha ett sjukt gehör för miljöer. Nu har jag förstås läst på till den grad att jag har förstått att Lindkvist och skärgården är gamla bekanta, men gehöret imponerar ändå. Som en som själv har ruttet gehör för miljöer blir jag gråtfärdig av avundsjuka.

Bokens skådeplats, skärgårdsön Domarö, blir så levande i Lindkvists händer att en filmatisering är helt onödig. Jag kommer på mig själv flera gånger med att se boken istället för att läsa den. Ön självt, bebyggelsen på den, människorna, växtligheten, fyren och havet som spelar lite av en huvudroll växer fram och bosätter sig på min fantasis kanvas. Två tummar upp som Siskel och Ebert skulle ha sagt om inte Siskel vore död. Eller eventuellt om han bott på Domarö. För där tar döden speciella former…

En av styrkorna, men också svagheterna, med Människohamn för mig är att den är otydlig. Miljön är knivskarp. Rollfigurerna är tydligt utmejslade (om än lite i onödan ibland). Boven i dramat är på plats i allra högsta grad. Stämningen är utstakad. Men när väl regissör Lindkvist skriker ”action” är det som om ingen riktigt läst slutet på manuset. Så för att vara säker på att ingen eventuell riktning som Lindkvist skulle kunna tänka sig att styra sin skuta missas, så kartlägger man och spelar upp alla möjligheter. Det gör att man som läsare aldrig riktigt kan ana vart åt det lutar, men det gör det också omöjligt att knyta ihop säcken.

I boken tas man ofta med på guidade turer genom Domarös historia som spelar en avgörande roll för varför ön är en  sådan kuslig, mystisk plats. Det etableras nått så in i helvete. Halva boken är ett enda långt etablerande av förutsättningar och sammanhang som i en del fall egentligen inte spelar någon större roll för utfallet.

Om än inte det bästa men kanske tydligaste exemplet jag kan komma på är farfar Simon som är en av bokens primära berättarperspektiv men som när bajset på allvar träffar fläkten redan har checkat ut. Eller checkat in om man vill var lite lurig (och förvirra så att det jag just skrev inte fungerar som en spoiler).

Människohamn känns också otydlig med vad den vill förmedla. Jag har för lite erfarenhet som litteraturanalytiker för att ens ge mig på att hävda vad jag tror Lindkvist vill säga med boken men en bra bit in börjar jag misstänka att han försöker säga något ganska obehagligt. Något obehagligt men också intressant och tänkvärt om barn och föräldrarelationer  och hur verkligheten så enkelt kan förvanskas av kärlek, sorg och ångest. Men dessa tankar överger han i slutet. Synd.

Är det skrämmande då? Ja. Jag tycker det. Det otäcka läcker ut ur varje dåligt spikad bräda i huvudpersonens Anders stuga. Den driver sakta in med varje liten våg som det djupa havet maler ner Domarös klippor och de boendes psyken med. Den gör sig ständigt påmind genom Domarös mystiska historia. Den kommer dock inte levererad på flakmoppe som Lindkvist gärna vill.
Där blir det pyspunka före mig. Samma gäller slutet där det känns som om Lindkvist tagit den noga utmätta kartan av möjliga sluthamnar som han kan välja att lägga ankare i, skrynklat ihop den, lagt gasen i botten och kört på måfå.

Ankare ja, det är onekligen värt att nämna. För när jag menar att slutet är sådär så menar jag inte slutet av boken. För i den efterföljande epilogen (om den kan kallas så) berör Lindkvist själv en intressant lösning på den alltid kniviga logiken som råder när skräcken förr eller senare måste kliva ut ur dunklet, ta form och förklaras. Hade han hakat på den idén tidigare och tydligare hade jag nog skrämts hela vägen in i Människohamn.

Rankin är troligtvis en av de författare som smittat min eget skrivande mest. Han har en helt unik stil fylld med karakteristiska konstigheter. En del oerhört charmiga, men en hel hög extremt enerverande. Förhoppningsvis har jag inte bara inspirerats av de senare.

Det var många år sedan jag var inne i min tyngsta Rankin period, men jag minns fortfarande hur upplyftande det var att läsa en författare som skrev så roligt, så fantasifullt och som vågade leka med alla möjliga språk- och skrivregler. Rankin var ett namn jag drog ur hatten när folk undrade vem min favoritförfattare var och Douglas Adams började kännas lite maläten (vilket stämde rätt så bra med verkligheten skulle det visa sig). Troligen mest för att få lite stilpoäng genom att folk flest inte känner till honom. Men ändå.

Så när jag nyligen bestämde mig för att åter plocka upp ett Rankinalster så var det med skyhöga förväntningar. Den höga biten var i och för sig korrekt. För någon måste ha varit hög under den kreativa processen som ledde fram till publiceringen av ”Necrophenia”. Och Rankin själv hade nog huvudet i moln under stora delar av skrivandet. Men resultatet är i nivå med glocalnet.

Egenheter var det ja. Necrophenia är fullproppad med Rankinska egenheter om du förstår vad jag menar och det tror jag att du gör (1). Jag gjorde läsning (2) långa stunder förundrad över deras frekvens. Hans unika stil gör sig gällande hela (3a) tiden. För (3b) ofta faktiskt. Dessutom refererar han bekymmerslöst hela (3c) tiden till personer, platser och tingestar som endast existerar i Rankins universum. Som Hugo Rune (4). Som Fangios Bar (5). Och Brentford (6). Ok, kanske inte (3d) Brentford.

Pust. Att läsa Necrophenia tär alltså på tålamodet. Även om den förstås innehåller en del guldklimpar också. Som en scen där två av bokens rollfigurer hamnar i konflikt över vem som egentligen är berättarrösten. Den ene av dem jobbar nämligen bara i första person.

Handlingen då? Tja, Rankin verkar inte ha brytt så speciellt mycket om att ge sina läsare skuggan av en chans att hänga med, så därmed finns det ungefär noll möjlighet att sammanfatta intrigen i en recension.

Det handlar om levande döda och en komplott som går ut på att förgöra allt liv. Om Elvis. Om Elvis brorsa. Om en stad av guld där kackerlacksbröd går åt som smör (och där även just smöret högst troligt utgörs mestadels av kackerlackor). Om ett av världshistorien största band som ingen minns samt Tylerteknikens uppfinnare som är dömd att rädda världen.
Dömd. Verkligen, verkligen dömd.

Och då har jag ändå utlämnat ungefär allt. Rankin spårar ur oftare än ett SL tåg i en lövhög.

Ett problem Rankin har är att han ofta broderar ut de lokala, småstadsaktiga aspekterna av sin historia så mycket att man inte tar den på allvar när den väl tar episka proportioner. Berättelsen börjar med en musiktävling för skolband på sextiotalet och slutar med en kamp för hela mänskligheten i nära nutid. Det blir lite Xena Krigarprinsessan över det hela. Halva gudariket är på frammarsch och så dyker det upp… sju snubbar på häst.

Mot slutet antar boken en något mera linjär form och man slutar vara förvirrad över vems öde det faktiskt är som man följer. Och vem som faktiskt är boven. Och vem som inte (3e) är det. Då blir det också betydligt mera spännande. Och när sista sidan lades till handlingarna blev jag glatt förvånad över att inse att det rörde sig lite i brösttrakten trots allt.

Det måste ju vara värt åtminstone en stjärna om du förstår vad jag menar och det tror jag att du gör.

Läs någon av Rankins Brentford böcker istället.

Om någon överhuvud taget borde ha fått peta liv i Artur Dents förmultnade lik och troligen (jag har inte läst den nya boken än) försudla världen med en Hitchikeruppgradering på nivå med riktigt sunkig Vogonpoesi kan förstås ifrågasättas. Och det är fullt möjligt att i vår omröstning på förstasidan välja just alternativet “ingen”.

Annars har vi valt ut några högst logiska alternativ och säkert missat en hel rad andra. Vem tycker du, om någon, borde fått skriva en uppföljare till Douglas Adams livsverk?

Här är en hyfsad intervju med den som fick äran, Eoin Colfer, där han pratar en del om hela upplevelsen.

I övrigt hoppas jag verkligen att både Agrajag och Eccentrica Galumbits  återuppstått i den nya boken.

Den här bloggen har inga illusioner om att framstå som den mest initierade webbsidan på ämnet svensk spekulativ litteratur och eskapism. Inte på ett bra tag i alla fall. Och inte utan fler skribenter. Men naturligtvis ingår det i ambitionerna att läsa på så mycket som möjligt. Jag har lite att ta igen…

Och jag imponeras verkligen av allt arbete som lagts och läggs ner av eldsjälar. Inom både spel och inom litteraturen.

Det finns massvis med människor och initiativ som förtjänar att hyllas. Och förhoppningsvis får jag anledning att återkomma till allihopa. Men just i dag är det rollspelsfansinet Runans webbplats som får en välförtjänt tummen upp.

Grymma illustrationer. Inspirerade material. Och framför allt fantastiskt tillgängligt. Alla gamla nummer av fansinet går att ladda ner som PDF.

Senaste numret gavs ut för 2 ½ år sedan. Men ser man till kvalitén på både fansinet och på webbsajten så skulle det lika bra kunnat vara igår.

Mitt förhållande till rollspelsvärlden har vissa likheter med en viss svavelsticksflickas förhållande till jul. Det verkar rätt trevligt där inne, men min plats är här ute.

Varför jag aldrig varit en aktiv rollspelare har mycket med socialt umgänge att göra. Rollspel är en ganska begränsad aktivitet att utföra solo – även om jag definitivt har testat. Och mitt sociala umgänge hade/har inte riktigt det intresset.

Så där satt man i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet och höll till godo med ”Ensamma Vargen”. Rollspelsregler studerades noga, monsterböcker och kampanjböcker slukades med hull och hår. Spel designades och scenarion konstruerades. Men spelades gjorde dem inte. De förblev ute i kylan tillsammans med svavelstickorna.

Undrar hur många andra som haft samma upplevelser.

Nåväl, det är aldrig försent att börja som gubben som just rundat hundra sa och tog ett bloss. Och den svenska rollspelsindustrin är ju mycket mer levande än jag hade trott! Så därmed kanske det finns något smaskig värld man kan sätta tänderna i. Eller för att fortsätta med den Andersenska liknelsen – ett projekt som någon brinner för som kan behöva lite extra bränsle.

Total rookie förstås, men så länge man gör det gratis så är det väl bara att testa och se om kvalitén håller. Största utmaningen för mig är som alltid svenska istället för engelska. Allt jag skriver på svenska passerar ett engelsk filter innan det når skärmen.

Hur blev det så?

Jag blev som sagt glatt överraskad över hur alive and kicking rollspelsindustrin är i vårt avlånga land. Och det verkar ju finnas en hel uppsjö intressanta företag att sälja den där själen till.

Järnringen Förlag – Producerar årets rollspel 2008, Corilolis, och herregud vad rollspelen har tagit intressanta kliv senaste åren. Mutant som man också äger rättigheterna till (?) verkar dock vara historia.

Riotminds – Köpte ut rättigheterna till Drakar och Demoner och har i och med version sex lanserat en ny värld inspirerad av nordisk mytologi kallad Trudvang. Läst lite material runt det där och blev grymt fångad. Ger dessutom ut brädspel som är en annan måste-göra på listan.

Neogames – Ger ut Eon som är ett rollspel i fantasymiljö. Har inte hunnit tittat på det så mycket men med tanke på Neogames framgångar vore det ju en ren ära att få prova vingarna på någonting där.

Rävspel – Verkar gör en del arbete både till egna rollspel och andras. Är det ”samma” Western som ett företag som hette Lancelot Games höll på med? Minns att jag läste reglerna till det där en gång.

Och sedan när jag tänkte att de inte rimligtvis kunde finnas så mycket mer hittade jag Kaleidoskop som tycks ägas av Rävsvans förlag. Förlaget verkar dock inaktivt just nu.

Och till sist ledde mina ivriga klick mig till Mindless Gaming som för närvarande verkar fokusera på sitt spel ”Bortom:lögnets slöja”.

Jisses.

Så även om den tid jag har till befogande är något begränsad så hoppas jag den räcker till för att prova något.

Givetvis kommer jag att lägesrapportera så fort jag är inne i värmen. Eller fryst fingrarna av mig.

Mitt yrkesjag försöker nu förklara mig att det här kan komma att visa sig vara en ytterst dum idé. Så råd, tips och förslag mottages med öppna armar.

Vill också be om ursäkt i förväg för min något simpla framställning av berättelsen om flickan med svavelstickorna. Dansk som jag är.

Inspirationen till det här inlägget kom från det här “where I write” projektet som jag läste om på Maria Nygårds blogg för Uppsala Nya Tidning. Tittar man på de skrivarmiljöer som fotograferats så kan man väl konstatera att hade jag gissat hur det ofta ser ut hemma hos sf & fantasyförfattare, så hade jag gissat rätt.  Författare av den lite äldre generationen och oändliga pappershögar verkar ha ett visst kärleksförhållande. Ganska naturligt i och för sig.

Jag har ofta, när jag befunnit mig i skrivkrampens obönhörliga grepp, funderat kring vilken miljö jag skulle behöva för att producera mer regelbundet och ha åtminstone skuggan av en chans att bli publicerad.

Länge var det tanken på stadsbibliotek, en laptop och såndär varm vinbärssaft som gick/går att trycka ur en maskin på många bibliotek, som låg högst på listan.

Tills jag provade. Gick tji.

Sedan var jag övertygad om att det var ett isolerat B&B i bergen på Mallorca eller liknande som var lösningen. Ungefär som Colin Firths rollfigur i Love Actually.

Tills jag, typ, testade det.

På senare år har jag blivit mer varse att det allt som oftast är jag själv som distraherar mig  för att undkomma det fantastiska ok som det är att skriva.
Så det hjälper inte att fly vardagen. Man måste bara se till att lusten att skriva så enkelt som möjligt får utlopp. Därav mitt senaste projekt som går ut på att se till att få ett ordentligt inrett, upplyst och ändamålsenligt kontor på plats som alltid står redo att ta emot om så bara tjugo nya ord. Mälaren kommer att finnas 180 grader bort och det nya utrymmet, som skapats med hjälp av lite väggar och en byggfirmaräkning som inget rotavdrag i världen kan exorcera, kommer att ha en viss krypin känsla som jag tror stenhårt på.

Kommer att ha alltså. För nu är det ja…  hemvist för vinterdäck, flyttkartonger, ett olagt golv, en golf bag och mer där till.

Men när allt är klart, då jävlar!